Aquavit och kungligheter...
Det har varit en period av Aquavit och kungligheter. Aquavit med stort a. “Vår” skandinaviska restaurant, som blev riktigt Skandinavisk igen under Marcus Jernmarks säkra hand, fick i månadsskiftet september-oktober en Michelinstjärna. Det är stort, inte lika stort som i Europa men innebär ett erkännande för Marcus, som tog över efter den omåttligt populäre Marcus Samuelsson. Inte för att vi tvivlade: Nordstjernan har tillhört Jernmarks fan club sedan han första gången dök upp på 600 Park under dåvarande generalkonsuln Kjell Anneling.
Restauranten som i år också firar 25-årsjubileum har gått igenom några kockar genom åren men de allra starkaste korten, Marcus och Marcus, har varit unga, relativt oprövade när de rekryterats. New York är en av världens krogtätaste städer. Konkurrensen är benhård. Det krävs mod att starta up i en miljö som är långt ifrån ljummen, lagom och ändå mer av uthållighet och kompetens för att hålla sig kvar. Eloge och en varm applåd till det namn som funnits i kulisserna hela tiden: grundaren och huvudägaren Håkan Swahn, som startade upp nu för 25 år sedan och klarat många turer under årens lopp – några vi sett och säkert många vi inte tagit del av. Grattis Håkan.
Att Kungen har stort K är det inget tvivel om. Vårt svenska kungapar bidrog dels till glansen i New York under SACC New Yorks Green Summit och den kungliga galamiddag som följde på kvällen – för övrigt sponsrad av Aquavit. Senare samma vecka reste de ut till Midwest för att dels närvara under 150-årsfirande på Gustavus Adolphus College, dels närvara under den formella dedikeringen av den nya paviljongen på American Swedish Institute, Carl and Leslie Nelson Cultural center.
Det är almänt känt i mediakretsar att vår svenska kung inte alltid är så lätthanterlig och inte alltid lätt att fotografera. Om det nu inte var så att han var kung skulle flera kanske givit honom epitetet “lite tjurig”. Å andra sidan, om han inte varit kung hade vi inte haft anledning att ha några åsikter alls och om sanningen ska fram, vill vi egentligen att kungen ska vara tillgänglig? Kanske, kanske är det alldeles på sin plats att han inte alltid är så tillgänglig. För, var vore strålglansen om vår monark valt att vara som alla andra?
Kungahuset har ett symbolvärde. Det blir sällan tydligare än “härute” – i diasporan. Ju mindre symbol, ju mer människan skymtar fram med de fel och brister vi faktiskt alla har, desto mer bleknar symbolen. Det är vad som händer i Sverige just nu.
Olle Wijkström skriver i den här utgåvan om ett arrangerat fotomontage. En satir som är direkt förnedrande för kungahuset. Det har tagits fram av en av Sveriges bästa fotografer, en person vi samarbetat med vid flera tillfällen, Elisabet Ohlson Wallin. Bilden är spektakulär och får anses som ett sensationellt sätt att fånga tidsandan i Sverige – för det gör den efter de senaste årens öppna kritik av kungahuset. Det känns samtidigt som att en av Sveriges skickligaste fotografer rider på massmediavågen. Helt i onödan.
Ohlson Wallins porträtt är träffsäkra, tidigare konceptuella serier och egna projekt har varit starka och alltid tillfört något. Hennes bilder väcker alltid känslor – oavsett om hon fotograferar prostituerade sprutnarkomaner, aidssjuka kvinnor i Afrika eller våld bland barn. De har fört fram aspekter av livet, människan, samhället eller omgivningen som leder till eftertanke och kommentar.
Den bild som debatterats på sistone av kungen, hans vänner och drottningen blir mer elak än satir men ska också ses mot ljuset av Ohlson Wallins senaste projekt, den serie där Kungasatiren skall ingå hon kallar “Ack fosterland du sköna.” Hon tar i den upp teman som av en eller annan anledning sällan får kraft i medierna och sällan debatteras öppet i Sverige, den Svenska “flatheten” eller tystnaden då skandaler eller felgrepp träffar
Det känns osmakligt och onödigt att personerna i den satir som publicerades häromveckan förminskas och förnedras. Vi är alla människor. Vi gör misstag. Det gäller kungar, det gäller fotografer och även publicister.
Vi människor behöver symboler. Det vore nyttigt för alla kungahusets belackare att bege sig till svenskbygderna eller till New York i samband med att kungahuset sprider glans för att få en känsla av hur stark symbolen kungahuset är för bilden av Sverige i utlandet. Hur stark konstaterade vi på tidningen redan vid starten 1872, då vi skrev om Hans Majestäts Kung Karl den 15 insjuknande och död.
När jag den här veckan gick igenom gamla läggar kom en tår fram. Jag sökte just vår hantering av de kungliga och fann en förstasida om Prins Bertils besök i Minnesota i samband med 100-årsjubileet av delstatens grundande. Året var 1958. Reporter var en ung korrespondent på Expressen som frilansade för Nordstjernan. Jag kom att lära känna Minnesotakorrespondenten långt senare, riktigt väl först under hans tid som Generalkonsul för Sverige i New York. Hans namn, Arne Thorén; mångårig vän, till mig och min familj liksom framför allt, tidningen. Vi saknar honom.
Som New York “korre” på Expressen kom han senare att ersättas av en annan ung journalist som gjort kometkarriär efter sin bevakning av Ungernrevolten ‘56. Just det, Ulf Nilson, en annan stark röst och god vän. Ingen är felfri men Arne hade på sitt och Ulf har på sitt sätt en egenskap som jag kommit att värdera mer än mycket annat, de var eller är, vänfasta.
Detsamma gäller våra svensk-amerikanska vänner, som håller så hårt tag i det svenska men inte alltid har så lätt att numera finna rätt symboler och representanter för det de strävar efter att tillhöra. Kungen fungerar “härute” och Sverige: Bättre vänner än de Kungen och Drottningen just besökt finns inte!
Ni finner tidningssidan från 1958 på sid 16. Ni ser den omtalade bilden av kungen och hans vänner bara online, på http://ohlson.se – men, tittar på egen risk.
Ulf Barslund Mårtensson
Man svalt och hade det fattigt och eländigt i Sverige men de tidiga svenska invandrarna till Amerika sökte också frihet. Frihet från religion, frihet från ståndssamhället, från fattigdom och livegenskap under det dåvarande svenska systemet. Ett medborgarrättsbevis från 1876, återgivet här ovan, innehåller texten:
..that it was bona fide his intention to become a citizen of the United States of America, and renounce forever all allegiance to any foreign Prince, Potentate, State or Sovereignty whatsoever, and particularly to the King of Sweden of whom he was heretofore a subject.
..and that he doth absolutely and entirely renounce and abjure all allegiance and fidelity to every foreign Prince, Potentate, State or Sovereignty whatsoever, and particularly to the King of Sweden of whom he was heretofore a subject.
Idag, nästan 140 år senare, då kungen blivit marionett och inte längre representerar övermakten och de högre stånden i samhället mer än till namnet är det just anförvanterna till de som lämnade för att undslippa “Kunglig Majt” som håller honom högst. Kungahuset blir en tydlig symbol för “det svenska.”
|
The Editor & Publisher
Inte som andra bloggar.... this entry will be sometimes in Swedish, sometimes 'på svenska' - Just så händelsrikt är livet som utgivare av Amerikas äldsta och numera enda Svenska tidskrift.
Här ovan poserar jag “on location” kl 6 på morgonen i Minneapolis St. Paul för två år sedan. Henrik Olund tog bilden som förberedelse för en porträttbild av Vice President Walter Mondale. (Det var en bra intervju med en bra person) Jag skriver sällan med byline i Nordstjernan men jag är alltid ansvarig för innehållet, även om jag inte alltid håller med om allt.
(PS. Intervjun med Mondale hittar ni på nordicreach.com DS.) |