Fastlagssöndag, blåmåndag och fettisdag...
.. sedan en vandring på kärlekens väg!
Fastetider! Perioden fram till påsk var från början en påminnelse om det judiska folkets fångenskap i Babylon på 500-talet före Kristus. Men innan fastetiden så är det förfasta. Detta är fastlagsbullarnas och fastlagsrisets tid, även om vi i vår tradition kan äta semlor under hela våren. Fastlagen är ”karnevalstid”, alltså den tid då man genom rejält festande tog adjö av vardagen och gick in i fastans måttfullhet med mat och dryck. Ordet karneval kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl kött”. Fettisdagen kallas också den ”vita tisdagen”, det kommmer bland annat av färgen på maten, eftresom detta var sista dagen man fick äta ägg eller mjölk. Ni kan tänka er hur man frossade på vitt bröd och mjölk – föregångaren till våran semla!
Själva fastan börjar med askonsdagen. En botgöringsdag då man fick aska strödd på huvudet. Att ”göra bot” handlar i första hand inte om att ”bli en bättre människa” utan att som människa vända sig åter till Gud. Seden att strö aska på sig är urgammal coh finns beskriven redan i Daniels bok i Gamla testamentet. ”Jag vände mig till herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska”. Enligt gammal folklig tradition var det på askonsdagen som djävulen blev utdriven ur himlen och nedkastad på jorden (Uppenbarelseboken 12:7-12). Kampen mellan det onda och det goda pågår ständigt mitt ibland oss, det vet vi, och vi är alla med i den. Fastetiden är en period som manar oss till eftertanke hur vi lever våra liv. I Svenska kyrkan tecknar vi ett kors av aska på pannan på askonsdagens mässa. Korset är inte en symbol för döden, utan för livet som besegrade döden. Korset är tomt, eller hur? Jesus uppstår!
Fastan är 40 dagar lång då man hittade förebilder i israeliternas 40-åriga ökenvandring och i Jesu fasta under 40 dagar i öknen. Under fastan tänker vi oss att vi följer med Jesus på den sista vandringen upp till Jerusalem, vi försöker leva oss in i hans upplevelse och smärta, hans frågor och känslor. Vi går tillsammans med honom på det som såg ut att vara dödens väg men som till slut visade sig vara livets, hoppets och uppståndelsens väg!
Fastan är allvarets tid under året, en tid då vi kanske kan försöka se den realistiska bilden av oss själva, på gott och ont. Att göra en inre resa kan vara både smärtsamt och jobbigt. Att se sanningar om sig själv kan leda till livsavgörande beslut och vilja till förändring. Glädje och fest har sin tid, men eftertanke och omvärdering har också sin. Jesus egen vandring får påminna oss om att han redan gått före, han har varit i smärtan, i frågorna, i utsattheten, i ensamheten. Och då han gått före, så får vi vila i att vi inte är ensamma på den inre resan. Han går inte bara före, han går bredvid och bakom, på alla sidor om dig. Och orkar du själv inte gå, ja då blir du buren!
Pernilla Håkansdotter Olsson, Kyrkoherde Los Angeles
(Fakta: Tradition och liv, Verbum)
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd
|
Präst i Kalifornien
Pernilla Håkansdotter Olsson är kyrkoherde för både Los Angeles och San Francisco sedan sommaren 2011. |