‘Jag har en vattenstämpel’
Det har blivit några hundra genom åren. Jag vet inte exakt hur många men jag har dem på bild, de flesta i alla fall. De har varit små och stora, ljushåriga och mörkhåriga, långa och korta, tysta och fundersamma och några gånger helt hysteriska faktiskt, även om de senare tillhör den mer sällsynta sorten. Vilket jag är tacksam för om ni ursäktar.
Vissa har varit en bra bit längre än mig själv, lite drumliga som de är i en viss ålder. Andra har jag fått gå och hämta innanför altarringen. Många har med förundran blivit lyfta över mitt huvud och betraktat den samlade skaran av familj och vänner.
Och alla har de lämnat högtiden med lite rufsigare kalufs och lite vatten blänkandes i pannan.
Jag pratar så klart om dopet, detta underbara sakrament med Gud och en människa i centrum. De små bärs med vördnad in i kyrkan där den långa klänningen ibland släpar i golvet. Musiken bär och skapar stämning. De lite äldre går bakom mamma och pappa och tittar försynt fram bakom byxben eller kjolstyg. 15- åringarna liksom lufsar fram, ska se lika coola ut som vanligt men nu med den vita kåpan intrasslad runt benen, vilket inte är så lätt.
I 100% så händer något och ingen kan förklara vad…
Enligt all undersökning så är vi i Sverige ett av världens mest sekulariserade länder, alltså de som tror minst, och det är väl något att vara bra på!? Ändå så är drygt sex miljoner av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. 6 miljoner! I mina förra församlingar i Skåne döpte vi över 70 procent av alla barn. Något får människorna att bära sina barn in i våra katedraler, våra heliga rum. Något får en ganska självupptagen 15åring att ta ett eget beslut. Något gör unga vuxna villiga att faktiskt söka vidare och tar sitt avstamp i sitt eget dop. Jag önskar jag kunde dela med mig av alla dessa underbara upplevelser att dela liv med så många människor, att dela det allra heligaste, det kanske största ögonblicket i livet med alla dessa människor, det är en nåd i sig. Detta är enligt mig helt otroligt.
Vi vet att riter är viktigt, vi vill ha händelser inför livets stora ögonblick, något som blir en start eller ett avslut. Många, ja alla, kyrkans riter tillhör den svenska befolkningens traditioner. Vi är en del av människors liv som ingen annan och jag måste ändå ställa mig frågan vad det är som lockar och drar, som gör att det känns meningsfullt att låta döpa sitt barn, att konfirmera sig när man är 15 och kanske gifta sig och sedan få en kristen begravning när livets resa är slut!?
Ja det är ju inte kyrkorna i sig, det tror jag inte, det är väl knappast prästen och musikern som lockar familjerna hit.
Det bästa med alla dessa frågor är jag inte kan besvara dem med annat än att jag tror… jag tror…
Det finns ett uttryck: när orden tar slut börjar musiken. Det finns saker som inte ord kan förklara. Så är det med det vi har som grund i vår kyrka, vattendroppar som blir heliga i en dopfunt, vinet och brödet blir Kristi närvaro, bönen blir svaret på längtan efter helhet och kanske helighet. Människor vill bli berörda och hos oss är det tillåtet. Att samlas kring ett nyfött barn, att få ta det till en högtid kring dopet. Att se detta lilla knyte sättas i ett större sammanhang och få en plats i en större gemenskap är stort, vare sig jag tror på det själv eller inte. För vi, vi som tror, representerar något, vi blir bärare av det som de kanske längtar efter, det mystika, det hoppfulla.
Dopet är en nåd, det handlar om frihet, fri att bli den Gud vill att vi ska vara. Fri att vara människa fullt ut och veta att man räknas med.
Att samla människor runt det lilla barnet som ska hjälpa denna lilla människa att växa, och jag menar det verkligen, att under åren faktiskt växa i sin alldeles för långa klänning, i människors närvaro om goda förebilder och omsluten av guds kärlek. Ja, där måste orden få ta slut och musiken ta vid. Mysteriet är större än vi kan ana och tänka Jag tror inte människor kommer hit för att få Gud förklarad, jag hoppas att ni som jag och alla andra kommer hit för att förundras, för att erfara, dela och tillbe…
Genom vårt dop så bli vi fler, genom dopet och mottagandet av människor så talar vi om tro på framtiden. Dopet är en skatt, vi bär det med oss genom livet, en vattenstämpel som inte försvinner bara för att åren går. Att vara döpt är att vara omsluten av Guds kärlek oavsett om jag är speciellt medveten om det eller inte. En gemenskap som inte är beroende av vad som går bra eller dåligt i livet. Det handlar om att få en djupare dimension i livet där Gud och människa hör ihop på det allra innersta sättet. Ett mysterium där orden måste tystna och musiken ta vid…
Pernilla Håkansdotter Olsson
Kyrkoherde i Kalifornien
|
Präst i Kalifornien
Pernilla Håkansdotter Olsson är kyrkoherde för både Los Angeles och San Francisco sedan sommaren 2011. |