Först ut: Kommer jag att kunna ta mig igenom tullen?
Egentligen hade jag redan bestämt mig i julas. Jag skulle till New York, så enkelt var det bara. Så efter sex månader av lång väntan landade äntligen mitt plan på John F. Kennedy Airport i New York. Flygresan gick bra. Lång och sömnlös eftersom jag aldrig kan sova på platser förutom i en säng. Efter att vi fått tillåtelse att gå ut ur planet kände jag nervositeten komma. Jag hade ju i månader jobbat för att få ett visum och lagt timmar på att fylla i alla dessa papper och blanketter. Det var ju inte så att jag gick runt med en bomb runt midjan eller knark i tarmen. Men jag antar att jag var rädd att tullen skulle neka mig att komma in i landet om jag klantigt svarade fel på min adress eller på någon annan dum fråga.
När jag stod i kön till tullen passade jag på att nyfiket studera de andra passagerarna. Bredvid mig stod det en ensam ung kille som också verkade lite ängslig. När han tog fram sitt pass såg jag att passet hade den bekanta svenska kronan på framsidan. När jag insåg att han var svensk kändes det kul. Konstigt nog så kände jag redan längtan efter samhörighet, trots att jag hade lämnat svensk mark för endast tolv timmar sedan. Vi började småprata en liten stund tills det var min tur att gå fram till tullpersonalen.
Jag gick med ett ansträngt leende fram till en man bakom en glasruta. Han öppnade mitt pass, kollande på mig och sedan på passet och sedan på mig igen utan att röra en min. Sedan sa han: "Du liknar någon, en kändis, en skådespelerska, vad heter hon nu igen… just det Drew Barrymore".
Jag blev lite chockad av att den allvarliga mannen som jag för några minuter sedan varit så rädd för, helt plötsligt började prata celebriteter med mig. Det var lite lustigt, även om det inte var första gången någon tyckte att jag var lik Drew Barrymore. (Trots att jag själv inte riktigt ser likheten). Så efter vår lilla konversation om Hollywoodkändisar och look-a-likes önskade han mig en ”Pleasant stay in America”. Sedan log han och gav tillbaka mitt pass. Sedan vandrade jag ut mot utgången som skulle ta mig till skyskrapor, Broadwaymusikaler och The Yankees, och konstaterade att min nervositet hade varit helt i onödan!
|
Ny i N.Y.
Jag är Hanna Aqvilin. En Boråstjej som är 24 år gammal och nyutbildad journalist. I början av juli packade jag ner mitt liv i en väska och flyttade till landet där drömmar går i uppfyllelse.
Här ska jag skriva för Nordstjernan samtidigt som jag ska lära känna New York. I bloggen delar jag med mig av allt jag upplever här och jag kommer att reflektera kring hur det egentligen är att vara ny i New York. |