Ten years after September 11, 2001:
A story in Swedish about terror, despair and being close and finding hope and unity under difficult circumstances.

Tio år efter 11 september, 2001: Aldrig var så många så nära

ADVERTISEMENT

This story is in Swedish, a shorter English version followed by the interview with Sweden's Prime Minister Göran Persson ten days after the attacks of September 11, 2001 can be found here :
On History and Heroes

Klockan var strax före 9 på morgonen den 11 september 2001. Vi hade just anställt en andra person i Connecticut dit vi flyttat stor del av kontoret från Manhattan något år tidigare. Familjen hade också en alldeles nyanländ svensk au pair. Jag var på väg till kontoret när min hustru Mettes röst nådde mig, “Ett plan har kraschat rakt in i World Trade Center! Det ser illa ut”

Till saken hör att vi också hade en nära vän från Sverige på besök i New York, en vän i finansindustrin som vi visste var bokad för en frukost i Windows on the World, högst upp i norra tornet. Jag släppte allt och fastnade framför TV-skärmen där en helt orealistisk, mardrömslik direktsändning spekulerade i orsakerna till ‘olyckan’. Det kändes olustigt och omedelbart fullständigt osannolikt att det skulle röra sig om en olycka. Några minuter senare kom bekräftelsen. Plan nummer två kraschade in i det södra tornet och alla tankar på att det skulle bli en vanlig dag var borta.

Det tog under en timme innan det södra tornet kollapsade, en halvtimme till så följdes det av det norra. Jag satt som paralyserad på framkanten av ett bord, helt uppslukad av vad som utspelade sig på TV-skärmen och i verkligheten 45 minuter ifrån oss. Först efter att första tornet föll började vi ringa vänner inne i New York. Utan framgång, all telefonkontakt med Manhattan var nere. Samtidigt med att tornen föll började rapporter komma in om attacken mot Pentagon och, som det skulle visa sig felaktiga, rykten började florera om ett okänt antal andra terrordåd.

Vi var under attack. USA hade utsatts för ett terrorangrepp av en kaliber som saknar motstycke i världshistorien. De drabbade var civilbefolkning i fredstid, vanliga arbetande individer – vänner, grannar, föräldrar till barnens vänner representerande 70 nationer. 2,606 satte livet till i attacken mot New York plus nämare 150 passagerare och besättning i flygplanen, 125 förlorade livet i Pentagon plus 59 i planet och ytterligare 40 omkom då ett fjärde plan, United 93, störtades av kaparna.

Landet stängde. Alla höll andan. Vad skulle komma härnäst? Var det öppet krig? Med vem? Varför? Under lite mer än tre dygn rörde sig inget i luften. Det låg ett lager av chock och sorg blandat med en osäkerhet för framtiden över oss alla.

Hela den fria världen stod enig i sitt fördömande av dåden. Solidariteten med Amerika var gränslös. Jag kände mig stolt över den enorma förmåga det här landet har för att sluta upp och ena sig under ett hot utifrån, över den enorma hjälpinsats som strömmade till från hela landet och också ödmjuk och tacksam över att familjen var nära och intakt.

Jag kände mig stolt också över den svenska hållningen. Statminister Göran Persson gick omedelbart ut med tydliga uttalanden om att Sverige stod enigt med Amerika: I kampen mot terrorism och i arbetet för att finna och straffa de ansvariga. Tio dagar efter attacken fick jag också möjlighet att träffa Persson för en intervju i Stockholm.

Aldrig var så många så nära. ‘Alla’ var överens. Alla hjälpte till. Helt plötsligt fanns det tid över för så mycket. Vänner, klasskamrater vi inte varit i kontakt med på många år hörde av sig. Välviljan, generositeten, värmen bredde ut sig. För en kort tid fick vi uppleva “en bättre värld” - en värld där omtanke och osjälviskt agerande blev motto för dagen.

Världen har förändrats många gånger om sedan den dagen men glömmer den gör vi aldrig. Händelserna står symbol för det meningslösa våldet. Vi har alla på något sätt en personlig relation till dåden den 11 september, 2001. För att vi har en anhörig eller nära som drabbades eller helt enkelt för att vi fanns här, för att vi fanns i Amerika eller är del av den fria världen.

En svensk förlorade livet i attacken mot New York: blott 25-årige David Tengelin som arbetade hos Marsh & McLennan på 100:e våningen i World Trade Center. En tid efteråt kontaktades vi av Davids mor som sökte svar och stöd i sin sorg. Vi fick tillstånd att publicera hennes brev som vi åter igen publicerar i den här utgåvan (Sid 14). De närmare 3000 omkomna fick nu ett ansikte som kändes nära.

Vår egen vän från Sverige? Han hade fått förhinder, deltog aldrig i frukosten på Windows on the World och tog sig senare upp för att spendera närmare en vecka med oss i Connecticut. Det var en magisk tid tillsammans. Han lämnade efter sig en gåva som står stolt i trädgården nu, tio år senare - ett ständigt blommande hibiskusträd som vuxit sig starkt och är en ständig påminnelse över det viktiga, allt det vi har alltför lätt att glömma.

September, 2011

Ulf Barslund Mårtensson
Editor & Publisher

(PS. Ja, den står kvar, Anders!)