I lördags var det ett perfekt höstväder - solen strålade och 15 grader varmt, så vi passade på att göra en roadtrip för att få se lite färger och löv. Vi åkte till The Storm King Art Center i Mountainville, New York cirka 1,5 timmes bilfärd från Manhattan, som är en vacker nationalpark med ett utomhus museum. Värt ett besök och visar att NY State är mer än bara New York City.
Parken är enormt stor, så man måste nästan välja ut på en karta vad man vill se.
Skulpturerna var utsatta runt om i skogen. Gjorde skogspromenaden mycket intressant
Vad alla skulpturer betyder är dock lite diffust.
Antingen hyr man en bil för att komma hit, eller så går det bussar för dryga 40 dollar från Port authority.
Augustimånad i New York city, kan vara allt annat än behaglig. Med temperaturer som i bland nuddar 40 + sträcket måste man fly till platser där vinden fläktar och badvatten finns inom räckhåll.
Hamptons ligger precis utanför NY på Long Island och är 1 - 3 timmars bilfärd beroende på vilken del du vill till. Vi bestämde oss att hyra en bil en lördag. Hyrbil kostar inte mycket och är man 4 -5 stycken behöver man bara punga ut cirka 25 dollar per person/dygn.
Vårt färdmedel..
På väg till stranden i Montauk.. som ligger längst ut på Long Island.
Stranden vid Montauk är jättelång, både bra för surfing och after beachdrink.
Vi hyrde en surfingbräda för 20 dollar, som vi turades om att leka med..
Efter stranden drog vi till Montauks kända fyr. Fantastisk utsikt.
Anna och Jocke.
Hoppbilder kan man aldrig bli för gammal för....
Erika
Vi avslutade kvällen på Surf lodge. Det bästa after beachställe i Hamptons - värt ett besök! Framåt 11 tiden satte vi oss i bilen igen och körde mot Manhattan.
När klockan slog midnatt, var det Annas födelsedag. Vi köpte en muffin till henne och satte ett ljus i. Eftersom Anna hade somnat som en stock i bilen, överraskade vi henne med Ja må hon leva... Sen satte vi oss på stranden och tittade på en stjärnklar himmel. Bra avslut på en fullspäckad dag.
För två veckor sedan hade jag mina tre fina vänner på besök! Det är dessa som jag åkte på min första charter till Bulgarien tillsammans med, som jag sedan bodde ihop under ett år i Australien, och flyttade till Åre för att säsonga med och sedan åkte och jobbade i Visby... innan vi skiljdes åt på grund av plugg, utlandsflytt och jobb. Trots att en bor i Australien, en i Borås, en i Stockholm och en i New York, så håller vi ihop. Vänskap är så viktigt - ju mer man är i från dem, ju mer uppskattar man dem.
Frukost uppe på min rooftop.
Lina, Linda och Erika.
En drink hemma hos mig innan vi gick ut för att slå klackarna i taken.
En dag var vi uppe i Empire State Building. Det var första gången för mig, och då har jag trots allt bott i New York i mer än 1 år. Så det var på tiden!
Solar på rooftopen.
En tur i Central Park
Lina och Linda, på rooftopen i vanlig ordning, med Empire i bakgrunden.
Idag bär de av till Battery Park för midsummerfirande, där verkligen ALLA svenskar samlas. Supertrevligt ! Trots lite mulet väder, så tror jag det kommer bli en toppen kväll! Jag ska dit och filma så bildbevis kommer nästa vecka!
Kolla youtubeklippet - Swedish Midsummer, IKEA banned commercial från Tyskland...
De flesta har nog redan sett det och den tyska reklamfilmen förbjöds ganska snabb. Det är Sanning med modifikation skulle jag säga...
I stället för att sätta sig på en turistbuss valde jag och mina föräldrar att ta sjövägen för att få se så mycket av denna ö som möjligt! Från 42 street på västsidan av Manhattan kan man hoppa på diverse båtturer. Vi valde den längsta - 3 timmar och den tar dig runt hela Manhattan. I strålande solsken med iskalla Coronas satt vi och gottade oss ! En guide pekade ut kända byggnader, berättade vilken kändis som bodde vart, och hur mycket vissa lägenheter kostade!
Turen är inte så värst dyr, och kan verkligen rekommendera detta om man vill ha lite lugn och ro men ändå se så mycket som möjligt av storstan.
Kom helst 45 minuter innan för att få en så bra plats som möjligt, ingen reservation behövs.
http://www.circleline42.com/new-york-cruises/home.aspx
Vid Pier 83 hittar du Circle Line!
Mamma är båtens nya reklampelare.
Båten tog en lång tur runt Frihetsgudinnan, så att alla hann få ett kort på denna ståtliga dam.
Vackra stad jag bor i...
Många skyskrapor har små hus tillbyggt på toppen med egen trädgård och allt. Detta boende skulle jag inte tacka nej till!
Man hann se många områden... från Financial district, hela östra och västra sidan av Manhattan, även Brooklyn och Queens...
Här ser man Long Island på andra sidan East River.
Jag och mina föräldrar var på en Rangers Game i onsdags. Ett fullsatt Madison Square Garden och vi blev av en tillfällighet placerade mitt i Rangers hejarklack! Behöver jag säga att stämningen var obeskrivligt bra?! För er information så har jag och Mamma aldrig varit på en hockeymatch förut, förutom en gång när jag såg BHC - Borås Lokala lag... Lite skillnad.
Vi hade egentligen inte tänkt gå eftersom biljetterna var uppe i över 500 dollar... och då satt man högst upp. Så 2 timmar innan matchen, av en ren slump kom jag in på en sida som heter Stubhub där folk som har säsongstickets säljer sina biljetter. Där kunde man hitta biljetter från 150 dollar och uppåt. En sida jag kan verkligen rekommendera, och det kändes väldigt säker att köpa där också! De säljer även biljetter till andra sportevenemang, konserter och theater.
Hela Madison Square Garden var fullsatt. Det märkes verkligen att Henrik Lundqvist är en av de populäraste i laget, eftersom var och varannan människa bar hans namn på ryggen.
Tre inbitna fans! Pappa är ju en hockey fantast, medan jag och mamma gick på vår första match i livet. (Sorry Boråsare, men BHC match räknas inte)
Eftersom vi tog de billigaste biljetterna hamnade vi ganska högt upp, och tillsammans med hela Rangers klacken.
Ballonger flög runt i publiken
Matchen var otroligt spännande... och det avgjordes inte förrän de sista 5 minuterna. Och tyvärr förlorade Rangers!
Sötast var den här hunden med Lundqvist matchtröja på sig.
Mina föräldrar är på besök i stan, och givitvis passar man då på att gå och äta på lite speciella ställen. Först ut var Marcus Samuelssons ställe i Harlem -Red Rooster.
Det var fullsatt både i baren och i resturangdelen. Tur att jag hade bokat 4 veckor innan !
Vi fick vänta lite på vårt bord, så vi tog varsin cocktail i baren. Inredningen var verkligen unik, och det kändes som man hade tagit lite saker från runt om i världen. Lite afrikainspirerat, kliniskt skandinaviskt, spanskt och amerikanskt jazzigt.
Marcus Samuelsson i egen hög person gick runt och hälsade på ALLA gäster. Businessmind utan dess like! Han visade även gäster till bords och pratade med folk i baren.
Marcus med Mamma & Pappa. Han inledde med att prata svenska med oss.. Självklart hade han kollat med vår servitris innan vart vi kom ifrån. Han gav verkligen ett trevligt, och ödmjukt intryck, trots att han faktiskt är MEGAkänd kock här i USA. Kamerablixtrarna smällde av om vart annat och alla i restaurangen ville ha ett kort tillsammans med Marcus.
Maten var så god. Jag kan verkligen rekommendera fishtacos till förätt!
Det kändes som vi hann äta i genom det mesta på menyn. Köttbullar, pork, chicken.. allt var av högsta klass. Bästa jag ätit i New York så här långt!
Jag åt Grilled Pork Loin till huvudrätt!
Livemusik - 4 Jazzmusiker gick runt i restaurangen och spelade.
I söndags eftermiddag lyxade jag och Anna till det och gick ner till Standard Grill i Meatpacking. Vet inte riktigt hur det hände, men det slutade med att vi enbart beställde in den här stora skålen.. En "Standard Grill Deal Closer" - Supergod Chokladmousse, chokladbitar och grädde. Det är för två personer och vi fick varsin slickepott att äta med! Jag som inte ens är en "chokladmänniska" älskade den, alltså ett Gott betyg!
Så prova den när du är på Standard Grill.. ett ställe som också har en super god hamburgertallrik och deras Beergarden är smockfylld med glada efter-workare varje kväll!
Kanske är det dags att det gamla ordspråket - Bakom varje framgångsrik man står en kvinna - skrivs om. Vi kvinnor går mot en ljus tid. Fler kvinnor i USA tar college examen, och kvinnor mellan 30-40 har högre lön än män i samma ålder. Samt att det idag finns fler kvinnliga chefer än män… Ja ja, den ”Riktiga” toppen som Obama och påven är visserligen män, men det går inte att blunda för att vi går mot en intressant framtid i genusfrågan. Detta var ett av ämnena som togs upp på den årliga Swedish-American Executive Women's Conference förra veckan.
Inga män var välkomna när 300 framgångsrika kvinnor samlades i sällskap med Prinsessan Madeleine för att föreläsa, networka och inspireras. Jag har aldrig träffat henne förut, och blev glatt överraskad. Hon var supertrevlig, jordnära och lättsam, och ställde gärna upp på att bli fotograferad.
Föreläsarna var är en mix, här ser du moderator Eva Livijn-Olin ägare av Galleri Futura, designer Efva Attling, Linda Björk chef/grundare för kända designbyrån Amore, MaryKay Kopf VD för Electrolux, Leija Graf VD Select Collection och högsta hönset på Svenskt Tenn Maria Veerasamy.
Även amerikanska producenter, topchefer för investmentbolag, tidningsredaktörer och forskare och analytiker i medietrender/kommunikation föreläste.
Jag diskuterade eventet efteråt med min kompis Anna och vi kom fram till att man verkligen blir inspirerad av dessa framgångsrika profiler, samtidigt superstressad.
Hur i hela friden ska man hinna med så mycket som de har gjort? Många av talarna var ju i 40 snåret. Där är jag om EXAKT 15 år, speciellt med tanke på att min 25års dag är om någon vecka. Det känns som att jag skulle ha börjat min karriär redan när jag var 10 år för att hinna dit. Lika stressande är det med duktiga karriärstjejer som till ens stora förvåning är födda på 90-talet. Jag trodde de fortfarande hängde i stadsparken och smygdrack sprit i Mcdonalds pappersmuggar…
Jag har suttit inne och redigerat filmklipp i några intensiva dagar, det är i samband med vårt filmprojekt med Guy Clark, SVT's Allt för Sverige. Eftersom jag mestadels bloggar om mina jobb och event jag är ute och svänger på, så har det varit lite tomt på bloggen.
Men jag kom på att jag inte skrivit om när jag träffade den världsberömde designern Karim Rashid ( även kallad plastkungen) när han släppte sin kollektion hos danska designföretaget Boconcept. Jag var på release festen på Manhattan när han kom iklädd en illrosa kostym. Han var jättetrevlig att prata med, även om det märktes att han var väldigt medievan och slipad.
Det var förvisso för några veckor sedan, men här är intervjun jag gjorde från detta - yes pink is his color!
Den här bilen stod parkerad vid gatan där jag bor. Det är alltså en taxibil för husdjur. Paws to doors.. Kan det bli mer New York?!
Men saken är den att jag och Sofia träffade en av chaufförerna i somras på en bar. Då berättade han en sjuk historia om när han körde en vädurkanin till Chicago från New York... 20 timmars bilfärd med en kanin som var lös i bilen. Historien slutade lyckligt, men antar att notan inte blev lika ljus.
Men är det något man spenderar pengar på här i NY så är det på sina husdjur!
Ett annat exempel på detta är att det lite varstans på Manhatten finns lekplatser... för hundar. När man tänker efter så är det i bland som att hunden har tagit barnet plats. Likaså när en del caféer tillåter hundar, men ej barnvagnar... ( handlar förstås om mån om utrymme, men bara lite komiskt)
Very important ..
Den här söta hunden sprang jag på i somras. Den satt utanför mataffären så snällt!
Usch, haft några jobbiga dagar med allergi! Jag fick min första symtom av allergi två år sedan, och det kom som en chock. Man är så trött och hängig och veta att man kommer vara förkyld de kommande tre månaderna känns allt annat än kul.
Men det positiva är att vi har en kanonvår här i NY. Efter bara legat i sängs av utmattning hela helgen tog jag mig i kragen och gick på ett event så här en söndagskväll i BARA barbent.
Det var VAR Magazine som hade fest ( ett nytt hippt kulturmagasin) och det ägde rum på Wooster Street Social Club, där man även spelar in NY ink, TLC's realityserie ( samma som gjort Miami ink, LA ink osv) där man följer tatuerare. Det bjöds på vodka, wiskey och liveband.
Det var fullsmockat i den lilla lokalen där det annars brukar spelas in realiyshow.
Jag och Anna ser glada ut.
Jag träffade en kompis på eventet, som prompt skulle presentera mig inför DJ, ( tydligen någon känd) vilket jag försökte backa ur in i det sista...inte vill man störa honom när han jobbar, tänker man som försynt svensk. Men det är typiskt amerikanare - de ska introducera sig för alla, och networkar ALLTID... Dj var jättetrevlig, och hälsade mer än gärna på mig.
Grr.. jag måste bli bättre på att inte vara så LAM!
Eftersom det var 25 grader plus ute, klockan 10 på kvällen.. var de många som övergav den svettiga lokalen som var ännu hetare, för lite "frisk luft"
Min kära roomie.
Många var gaddade....
... Både här och där
Det fanns tatueringsstolar utplacerade som man kunde slå sig ner i och vila fötterna.
Liveband spelade hela kvällen... vi tyckte att det var lite för hög volym så vi begav oss strax efter att de började spela vid 11 snåret. Yes, det märks att man börjar bli gammal
På vägen ut fick vi en goodiebag..Det är som ett Kinderägg för vuxna! Förutom tygpåsen i sig, innehöll den en keps, ett överraskande snyggt lädersmycke och munsprej + läppstift.
I måndags var jag på ett jätteroligt event som heter "From Scotland with Love". Det är ett årligt välgörenhetsevent med catwalk som firade 10 år i år. Många kändisar medverkade i modevisningen, skådespelare som Jill Hennessey (Jordan rättsläkare) Miss Skottland, Skådespelare från Gossip Girls och en bunt idrottsmän. Min kompis Emelie gick som modell så jag var där som press och skrev om henne samt fotade.
Röda mattan var het.
Fina Emelie
Skor i Skottlands färger
Jag är verkligen urdålig på kändisar, men dessa två kände jag faktiskt igen.. så jag passade på att fota dem när de satt backstage.
Matthew Rhys and Ioan Gruffudd
Emelie som jobbar för Efva Attling bar förstås hennes smycken!
Mat serverades till hungriga modeller..
Känner ni igen detta par från Gossip Girl?
Wendy satt i en soffa och kollade när modellerna blev sminkade. Hon har en egen talk-show som går på TV varje förmiddag... Hon är väldigt amerikansk av sig om man säger så...
Emelie fick hjälp av Attling-kollegan Emelie innan det var dags att gå ut på catwalken
I går var jag ute hos tvkändisen och inredaren Guy Clark på hans fina hästgård strax utanför NYC. Ni som såg SVTs "Allt för Sverige" vet förstås vem det är jag pratar om. Tv-serien ”Allt för Sverige” leddes av Anders Lundin, där tio amerikaner tävlade om att få träffa sina svenska släktingar.
Guy Clark ser knappast ut som en urtypisk fattig småländsk bonde eller galen viking, men vann snabbt svenska tittarnas hjärtan. Efter varje program fick han en drös beundrarpost, men tyvärr hade popularitet inget att göra med tävlingsmomenten och Guy föll på målsnöret i finalen.
Vi ska under våren jobba med ett filmprojekt tillsammans, som kommer att visas här på Nordstjernan.com. Detta kommer bli riktigt kul. Guy är en otroligt charmig man med en stor skopa personlighet och utstrålning. En längre presentation om vem Guy är kommer strax!
"Allt för Sverige" ligger nu ute på Youtube för de som är nyfikna.
Om ni redan nu vill veta mer om denna man, kan ni följa Guys fan page på Facebook.
Flugan är Guy Clarks ständiga accessoar.. "A bow tie is like a smile on a shirt", som han själv säger.
Veckan som gått har bjudit på fantastiskt väder, upp mot 25 grader varmt. I fredags fick till och med mina bleka ben lufta sig för första gången i år!
I dag är det dock lite mulet, därför kan man med gott samvete sitta inne, skriva klart lite bortglömda texter som man har liggande. Kanske ta en vända till bion och se den hypade filmen "The Hunger games"... Men nu ska jag kila ner till apoteket First Aid, som ligger i samma byggnad som där jag bor och köpa choklad.
Soho via Emelies Rayban.
I lördags satt vi och gotta oss på en parkbänk vid lafayette / Spring med en yoghurtglass.
Sen köpte vi med oss Corona och begav oss upp för miljoner trappsteg för att inta Emelies tak.
Där satt vi hela eftermiddagen, tills ölen och chipsen var slut. Sen bytte vi om och gick till The blind barber, en bar som man smyger in i genom en frisörsalong.
I dag går jag till Scandinavia House, Park ave, för att bevaka invigningen av vandringsutställningen från Svenska institutet: To me there's no other choice - Raoul Wallenberg 1912-2012". (100 år sedan Wallenberg föddes)
Jan Björklund kommer att inviga utställningen, samt förre justitieministern och mänskliga rättigheters experten Irwin Cotler och David Harris, generalsekreterare i American Jewish Committee.
Ingen vet vad som egentligen hände med Wallenberg, förutom att han räddade tusentals judiska familjer under förintelsen. USAs kongress har utnämnt honom till amerikansk hedersmedborgare som endast Winston Churchill har fått tidigare. Det känns inte som dåvarande svensk regering la så mycket tid på att hitta svaret vart Wallenberg egentligen tog vägen.
I dag kommer han hedras och förhoppningsvis skapa en och annan tanke om dagens människovärde.
På schemat stod Central Park! Mest för att vi var ute och dansade alldeles för länge kvällen innan och behövde lufta bort viss alkoholdoft samt huvudvärk. Det var minsann en bra kur. Och vilket fint väder vi hade!
Vi - Carol, Jag, och Anna satte oss på en bro i parken och spanade på förbipasserande.
En perfekt dag för bröllopsfotografering!
Annas humor är på topp när hon inte sovit sina timmar.
Anna med Karin som hälsar på från Stockholm
Någon is lär vi nog inte få se förrän nästa vinter.
Anna spanade på killar som spelade volleyball...
... jag fastnade mer för denna ursöta hund som satt bakom planen.
Hur de fortfarande lyckas hålla skridskobanan i skick vet jag inte.. luktar konstgjord.
Här dundrade vi in i en roller blade meet up. Känns som vi åkte tillbaka till 80-talet.
Den amerikanska flaggan kunde man se lite varstans i parken.
Här kollade vi hur snabb min kamera var på att ta "sportbilder"...att ha sten som underlag är inte att rekommendera!
Någon med ett budskap.
Vi lämnade Central Park och fick för oss att vi skulle åka till IKEA i Brooklyn. En gratis båtresa över floden med finfin utsikt, samt pizza slice, korv, kanelbulle och mjukglass. Samt köpte vi med oss varsin burk med Lingonsylt.
Manhattan, mitt hem sedan juli!
Solen värmde..
På vägen hem från Ikea hade solen börjat gå ner. Frihetsgudinnan till höger ser så ynklig ut...
Financial District med dess pampiga skrapor, tror inte man egentligen ser hur höga de egentligen är.
Förutom att springa på mässorna, fick jag även gå på lite roliga fester. En av de största festerna var Voltas VIP-fest på Ace Hotel, vilket innebar att alla gäster var vip, alltså var alla typ lika viktiga . Jag hade turen att vara vip så jag och Emelie drog dit. Dock möttes vi av en ENORM kö när vi anlände.. de hade tydligen fyllt listan med alldeles för mycket folk och ingen kom in, förutom hotellgäster! Och det kvittade vem du var, och vad du jobbade med.. för alla var VIP. Pr-ansvariga lämnade platsen för att de tyckte att allt bara var en pinsam flopp.
Jag hade turen att kunna "smita in" efter bara någon minut med en av hotellgästerna som sa att jag bodde tillsammans med honom. Väl inne var det bara att fixa in Emelie.. vilket var allt annat än lätt. Tillslut lyckades jag övertala vakten att jag verkligen behövde min kameraman samtidigt som jag dinglade med mitt pressleg framför honom... han bad mig att hämta "honom/kameramannen". In kom Emelie med lila paljettkjol. Kameraman? Vakten frågade vart hennes kamera var.. hon tog upp sin lilla digitalkamera från hennes väska och log stort. Han skrattade, skakade på huvudet och sa Sure... Ni är välkomna.
I bland ska man ha lite flyt, samt kunna le vid rätt tillfälle. Väl därinne bjöds det på fri bar, mat och dansshow. Klart värt mödan!
Som press fick du en väska med program, pärm att stoppa alla informationsblad från gallerierna samt två tvålar som en liten gåva.
Bilden är kanske inte den bästa om man ska avgöra någons identitet...
Förra veckan var det fullt upp när kultursfären kom till New York.
Det var Contemporary art för hela slanten då "Armory show" - USAs största konstmässa, gick av stapeln för 12 året i rad.
I mars varje år samlas konstnärer, gallerister, samlare, kritiker och journalister från hela världen på Manhattan. En avdelning kallas Armory Focus som varje år ägnas en enskild region, detta år var Norden i fokus. En utställning med 19 gallerier från de fem nordiska länderna, handplockade under ledning av Malmö konsthalls chef Josef Fabricius. Detta gjorde att jag hade fullt upp...
Det finns även en annan show som heter VOLTA som pågick samtidigt. Skillnaden mellan de båda är att Armory show har flera konstnärer från ett och samma galleri, medan VOLTA endast har en konstnär per galleri. Volta är mindre, men nog så intressant.
Årets största konstevent i New York, The Armory Show..och hölls enligt tradition på Pier 94 längs Hudson River.
"Knowing everything turns out to be slightly boring"....
Scandinavian Pain stod det över baren på Armory Show.
Det är Ragnar Kjartanssons verk från Moderna museet, men står i vanligtvis skrivet över en ladugård.
Lila älg med majblommor på, konstnären kom från Finland.
Speglar var ett populärt inslag.
I bland kan konst bara vara konstigt...
Självmordsbombare som tog till korven istället?
Vet faktiskt inte om det var ett riktigt konstverk eller bara någon som först varit väldigt törstig, sedan blivit kreativ... och kanske lite rastlös. Var placerad märkligt mitt i gången.
Behöver väl inte säga vilket land konstnärer kom från..
På vägen hem häromdan mötte jag den här mannen som kom körande med sin Golden retriver liggades i en sån där väskvagn man har på hotell. Om mannen var en piccolo, eller bara hade en väldigt trött hund är oklart.
Jag och Anna har verkligen en helt otrolig roof-top! I söndags tog vi med oss lite lunch och satt och solade 20 våningar upp. Anna satt till och med i T-shirt. Sedan samlades vi på kvällen och hade en tjejkväll med Oscarsgalan. Eftersom den sänds på natten i Sverige, hade jag faktiskt aldrig sett galan förut.
Hemma hos Emelie i Soho. Älskar verkligen hennes boende.
I lördags var vi och hälsade på några svenska vänner uppe i Upper West. Eftersom gårdagen innehöll vin och öl, kände vi att vi behövde lite frisk luft. Så vi hoppade på den röda linjen som skulle ta oss norrut. Det var ett lokalt tåg, vilket innebär att den stannar på alla stationer, men icke då. Helt plötsligt slutade tåget tvärt att stanna och från 59 st till 125 st var det inga stopp. Så vi hamnade ute i Harlem helt ur kurs. Som vanligt var det inget informationsmeddelande som gick ut, utan vi fick snällt åka med 50 gator extra. Jag drog en snabb teori om att tåget var kapat, men så var inte fallet. Anledningen var att det tydligen varit bråk i en av vagnarna så tågföraren fortsatte att åka tills man nådde en station där polisen var på plats.
Som jag nämnde i tidigare inlägg... VAR ÄR INFORMATIONEN?
Det är verkligen trevligt där uppe, och nära till Central park. I somras bodde jag bara någon gata från parken, fast på östsidan, och visst saknar man den. Förhoppningsvis kommer man väl orka ta sig upp dit när värmen och sommaren kommer!
Carol och Anna. Båda jobbar på Svenska Handelskammaren i New York, den sistnämnda bor jag även tillsammans med.
Det tog oss mer än 1,5 timme att ta oss upp dit. Ungefär lika lång tid som det tar att flyga till London från Landvetter. Så vi roade oss med att leka med kameran.
Killarna spelade biljard...
Vi kollade på...
Killen som bor här heter Douglas, och detta var hans hus allrum. Hur fint som helst, och hade den största tvskärmen jag skådat. Självklart visades det fotboll. Europeisk sådan.
VI begav oss sedan till en restaurang i närheten..
Efter gårdagens utekväll kunde inte min hamburgare slinka ner bättre.. Anna hade det tuffare med sin ;)
Först och främst, när du åker T-bana i New York, gäller inte fem sekundersregeln om du råkar tappa en godis på marken. Godisen var död innan den ens nådde marken. 4 miljoner människor åker New Yorks T-bana varje dag och om man lyckas timea in att åka när det inte är rusningstrafik, kan man ha turen att få en plats. Gör då ett klokt val. Här litar jag på mina fördomar och av erfarenhet som ny i NY och haft en uteliggare i knät , spanar jag efter plats bredvid turistpar, även asiater är oftast ofarliga, men de två kanske går hand i hand. Hur som helst, ja det luktar, är hög ljudvolym samt man får trängas. Vissa är vagnar är finare och renare än andra, åk gärna Subway nr 7 eftersom den är känd för Seven Heaven, men då måste man vilja åka till Queens.
Väldigt ofta är det små uppträdande i vagnen, antingen i form av musik, dans, eller bara ett tal som oftast går så här… "Hej jag är 24 år, ingen utbildning, inget jobb, ingen framtid. Nu har jag inte heller råd till mat. Snälla hjälp mig." Och så sträcker han fram en keps. (Konstigt nog är det alltid en han, och inte en hon.) Det blir alltid dödstyst, men de flesta resenärer tittar oberört ner i marken, i en bok eller knappar på telefonen. Personen i fråga är helt osynlig och ingen söker ögonkontakt med honom, snabbt därefter går han till nästa vagn och kör samma framträdande igen.
I bland har jag gett något mynt, men det är mer om jag tycker de sjöng bra eller dansade.
Något annat som är typiskt NYC tunnelbana är att det aldrig finns någon information - varken om när tåget kommer och om tåget kommer överhuvudtaget. Endast fjuttiga A4ark är uppsatta på väggen med information om rälsbygge och inställda tåg med mera. I bland kan någon prata ut ett meddelande under tågfärden men hörtalarna är så kassa att man aldrig hör vad som sägs. Stockholms T-banas skyltar.. där det står hur många minuter det är kvar till nästa tåg känns som en overklig dröm. Men jag har hört rykten att EN sådan skylt finns faktiskt på en station i New York.. dock har jag ännu inte haft nöjet att se den än.
Detta var ett artproject som ägde rum i somras vid Union Square.
Denna Bild tog jag med min Iphone en söndagseftermiddag. Varför inte krydda till vardagen lite och åka så här?
Idag var jag nere hos FIKA på Pearl St i Financial District, som även är deras största fik. (De har även en på E 58st samt en på Parkave )
Med filmkameran i största hugg intervjuade jag svenskar som värdesätter traditionen att trycka i sig en semla dagen till ära, samt de som hade sin första fastlagsbulle någonsin. Som en koreanska som hade sin semelpremiär - hon höll god min, dock tror jag inte hon gillade det så värst utan petade skeptiskt med gaffeln i den bruna smeten aka Mandelmassa.
Många gäster hade nog i ärlighetens namn intea dykt upp enbart för semlan, utan för Fikas goda luncher. Under hela tiden jag var där var det fullsatt, och kön ringlade lång. Jag har varit på alla tre caféer och föredrar den på Pearl street, eftersom det känns som de störst meny. Min favorit hos Fika är deras Kyckling-curry baguette!
Jag tog med mig en muta på två semlor, som jag sedan avnjöt hemma framför burken. Jag är ingen fantast när det gäller semlor, men kan påstå att det nog var den godaste jag haft, mycket för att mandelmassan inte kändes så där sötslibbig utan mer som en god mandelblandning med lite julkryddor. FIKA kommer att servera semlor hela veckan, så passa på om du inte hunnit unna dig en fettisbulle i år.
Förra veckan var det Fashion Week. Jag var bland annat på visningen av det finska märket Ivana Helsinki. Som också var det enda märket från Norden på den officiella modeveckan. Eftersom jag aldrig varit på modeveckan förut så var det spännande och en upplevelse. Ju konstigare utstyrsel man bar, ju mer rätt var man. Det kändes som att det var en tävling om att bli fotograferad av så många Streetfotografer som möjligt.
Efter visningen var det invigning av Ivana Helsinkis nya Flagship store på Manhattan. Där intervjuade jag designern för märket - Paola Suhonen som för övrigt var supertrevlig. Förutom designer är hon ju också formgivare för bland annat Coca Cola, Canon, Amnesty, Swarovski, Top Shop.. men även konstnär och filmskapare, så klart. Multi är det nya svarta.
Emelie har hittat sin plats i tid.
Visst ser det ut som sådana där garnbollar man gjorde på lekis.. du vet med pappersmallar, som man sedan klippte upp. Nostalgi.
Nog drar dessa brallor ögonen till sig.
Emelie med ett (mitt) stativ under armen. Hon var min produktionsassistent för kvällen ;)
Här är designen i egen person, utanför hennes butik under invigningen.
Det var hur mycket folk som helst i hennes butik på Elisabeth Street. Det bjöds på vin, och tilltugg..vilket både förklarar trängseln och varför folk till viss del stannade kvar. Många nordbor hade också hittat hit.
Familj, vänner, hundar, hästar, snö, lycka, Borås, god mat, fest, gamla klasskompisar, fullt kylskåp, Stockholm, vin, 85-åringar, skratt, lakris, kort influensa, Svensk TV, kyla, bilkörning, minnen, skogen, amerikanska ambassaden, julmust, rådjur, mitt gamla sovrum, shots, resväska, tumvantar, maskerad, glögg....Några ord som enbart till en bråkdel sammanfattade mina fina veckor hemma i Sverige nu i februari.
Det känns väldigt bra att veta att Om man vill så kan man alltid återvända hem till allt detta...Men än så länge är jag inte klar här i New York - en sak som känns väl så bra!
Findus gillar snö
Hem!
Det var mycket kallt, så både häst och ryttare var påklädda.
Freja har det bra för att vara jakthund.
Ett dopp i tunnan, en fredagskväll hemma...
- 20 KALLT!
25 års fest i Göteborg = Krokodiljägare ala Steve Irwin.
Hoppas ni haft en fin nyårshelg. Min nyårsafton firades från 45 våningen, med ett gäng svenskar. Det var supertrevligt, dock såg jag inte en enda raket. Lite snopet.
Innan jag svidade om till nyårsklänningen tog jag en promenad längs Manhattans gator, som jag även förevigade med att filma medan jag gick. Youtubeklippet visar bland annat folk som börjar köa redan klockan 12, middagstid, för att kunna se den kända ”New year’s eve boll” från Times Square vid midnatt. Men Lady Gaga uppträdde också där under kvällen, vilket lockade många. Jag kom inte ens nära torget, eftersom området redan var smockat av turister och poliser.
Att se den enorma glaskulan falla, finns på många amerikaners ”to do list”, dock höll jag mig ifrån detta. Cirka en 1 miljon människor brukar komma, det finns inga toaletter utan man får improvisera, ingen alkohol tillåten, finns risk för att bli nedtrampad eller få köldskador...nej tack. Men som sagt jag har inte varit där, och det är säkert helt fantastiskt. Bara det att jag inte har någon lust att stå och vänta i 12 timmar och känna doft av urin.
Så här ser Manhattan ut en nyårsafton, innan mörkret fallit och nedräkningen börjat.
OBS. Detta är inget professionellt videoinslag som ni ser, utan mest för att mamma och pappa, som aldrig varit i New York, ska få lite NewYorkfeeling!
Om ni blev nyfikna på hur man firar nyår på Times Square, kolla denna länk:
http://www.youtube.com/watch?v=xH7WpcAZ2yw&feature=related
Redan direkt efter Halloween, bytte man ut skelett och spindelväv mot tomtar och rött glitter i Manhattans skyltfönster. Det tog endast en natt att förvandla staden till en julig smällkaramell, tillsammans med en och annan Happy Hanukkah banderoll.
Då Frälsningsarméns anhängare klingade flitigt med klockan längs trottoaren, julsånger förmedlades via trumpet i tunnelbanan, en alkoholist satt på rännstenen med tomteluvan på sniskan. Djuraffärens skyltfönster var prydd med en stor Christmas Sale skylt, där valpar av diverse raser busade med varandra så kutterspånet sprätte mot glasrutan. Även Julgransförsäljningen utanför mitt lägenhetshus var öppet dygnet runt, likaså alla varuhus. Allt för att man ska konsumera och konsumera lite där till. Tillsammans med den stora skaran som inte firar jul av religösa skäl, väntade många till julafton innan man gjorde de där sista inköpen av julklappar, mest för att det är då många affärer börjar sin julREA.
Till skillnad från Sverige, är den 25 december den stora dagen i USA. Det är då man öppnar alla julpaket och äter kalkon. Jag firar jul i Connecticut på svenskt vis med köttbullar, nubbe, janssons och promenader. Jag befinner mig långt borta från New Yorkbornas ständiga trängselfraser; ”Sorry” och ”Excuse me”. Dock finns konsumtionen även här. Här har alla bil, som många pyntar med julkrans på motorgrillen, renhorn på taket, eller lite julgransbelysning. ”Less is more” gäller inte när det kommer till trädgården eller elräkningen. Det är ju viktigt att bräcka grannen, om det så behövs hela Jesusfamiljen discoblinkande i plast och nisseverkstaden i neongrönt på gräsmattan, låt gå!
I dag, på annandag jul, kan jag inte låta bli att fundera på hur Manhattan kommer att se ut när jag återvänder i morgon. Kanske lika fort som julpyntet kom upp, åker det ner. Jag har hört att man redan i dag kan se julgranar som blivit brutalt övergivna och utkastade längs gatan. Nu är det i stället nyårsglitter och raketer som ska inhandlas, ny konsumtion, mer konsumtion. De magiska siffrorna 2012 skall dekoreras i både partyklänning, middagsbord och dyr skumpa. I New York händer allt över en natt, ingen tid för ro och frid…vilket i bland kan få en att längta till ett sömnigare Sverige.
Bilden: Varuhuset Macy's kända julskyltning, här finns allt som ska locka både stora och små...
Detta är ett klipp från humorprogrammet Hipp Hipp om svenska språkkurser. (Hipp Hipp är en favorit när det gäller humorprogram)
För några år sedan var det en hätsk debatt i Dagens Nyheter angående Sveriges invandrarpolitik (vilket egentligen är ett ämne som alltid är på tapeten), men då angreps speciellt de bristfälliga svenska språkkurserna som kommunerna är skyldiga att erbjuda. Kurserna, som ska hjälpa invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden, kostade skjortan för skattebetalarna och eleverna utvecklade inte sitt ordförråd eller lärde sig om svensk kultur.
Lärarinnan i klippet tar dock jobbet på allvar, och lär sina elever om både ett och annat om hur man är som svensk...
(Finns även en längre version med engelsk subtitles )
I somras var jag på en drös av roof tops... skulle kunna kalla mig en expert på området.
Ska nog ta och skriva en guide om det i ett senare inlägg... roof top-säsongen är ju lite passé nu så här innan jul.
Men jag ska avslöja vart man hittar den bästa vyn och tar det snyggaste kortet. Plus att denna rooftoppen är öppen året om:
- Ink 48, Hotellet ligger i Hell's Kitchen, på 11 Ave och 48 St. Väldigt snyggt inrett, och goda cocktails, om det nu spelar så stor roll med den här utsikten. Det bästa av allt är att de inte är hårda vid dörren, och praktiskt taget alla är välkomna där. ( Skämt o sido.. Oftast kan ju dörrvakterna vara lite hårda om man är man, och går med enbart manliga vänner. Dock är trendiga gay män INTE inräknade i denna grupp.. de kommer alltid in!)
Jag tog bilden från Ink 48, en "vanlig måndag" i höstas... I bland glömmer jag vilket vacker stad jag egentligen bor i...ser typ ut som ett vykort. :)
Förra veckan flyttade jag från vår lägenhet på Upper East Side, till Chelsea. Från ingång genom en städskrubb till doorman och hiss. Från källare/bottenplan till 20de våningen och utsikt över Hudson river.
Jag kom hit den 4 Juli, och oj vad tiden har gått. Först bodde jag tillsammans med min bästa vän Erika i två månader. Sedan kom min storasyster Sofia och bodde med mig i 3 månader. Sen kom min lillasyster Emma och bodde med mig i två månader. Alla har kommit och gått i precis rätt tajming. Nu för första gången bor jag själv, har en egen säng för mig själv... ja, jag har ett helt rum för mig själv. Vilken lyx. Men samtidigt saknar jag dem mycket. Men jag älskar förändringar, och att vara lite själv ett tag kan nog göra mig gott! Man säger att New York är den mest ensammaste staden för den ensamme. Just nu känner jag mig inte ensam, jag har haft turen med mig och hittat några fina vänner här i staden.
Jag har ett minne av min tid som utbytesstudent i en liten stad i Holland, där mitt helgsnöje var att mata duvor och gå till mataffären med förhoppningar att kunna få prata med någon, för att bara få lite social kontakt... Det var faktiskt en nyttig tid för mig!
(Dock flyttade jag till Amsterdam kort därefter, och då kom duvorna lite i skymundan. )
Jag lovade ju göra en bedömning av den traditionella Thanksgiving middagen:
Kalkonen var väldigt god.
Såsen var ännu godare.
Vinet är alltid gott.
Tillbehöret var äckligt. Såg ut som potatismos, men smakade mer som barnmat. Enligt tradition var det Stuffing... det är det man marinerar/ stoppar in i kalkonen, som man sedan tar ut och äter. Det var en nermald mix av bröd, någon form av kött, grönsaker, kryddor. Dock har jag hört att man nu för tiden inte serverar den riktiga fyllningen från kalkonen på grund av hälsorisk, så antar att man gör det i separat panna. Men som sagt, jag har bara provat en sorts stuffing, så jag får väl ge det en chans till.
I dag är det happy happy happy thanksgiving. En familjehelg som är lika stor (om inte större) än jul. Jag började dagen med att kolla på Macy's parade. En årlig parad som lockar 100 000-tals människor... folkmyllret gav en lätt klaustrofobisk känsla så vi gav upp ganska snabbt. I stället tog vi en promenad i ett fantastiskt höstväder. Det var visserligen mycket folk vid paraden, men nu, 6 pm, är staden helt folktom. Alla har verkligen lämnat gatorna för att fira Thanksgiving med sina familjer.
NU - Thanksgiving middag på restaurangen Serafina, eftersom storkok med gigantisk kalkon inte riktigt är vår melodi.. tror vår ugn knappt fungerar heller för den delen. Har aldrig firat Thanksgiving förut men kalkon ska det ätas, det är en sak som är säker. (Lovar att ge en recension efteråt)
I veckan har jag hunnit pratas vid med en minister, för första gången i mitt liv. Ewa Björling var på besök i New York, bland annat för att diskutera tullavgifter med FN, samt träffa svenska företagare i US. Jag fick chansen att prata med henne när hon besökte Efva Attlings butik i West Village. Jag har skrivit om Attling tidigare i bloggen, under Fashion week. Efva är verkligen öppen och super trevlig, så det var kul att träffa henne igen.
Tillbaka till den andra Ewa. Hon var också mycket trevlig och jordnära. Det känns som att i och med att man befinner sig i USA, blir det inte lika mycket ståhoj kring dem, och det tror jag är en stor fördel för mig som journalist. Och de är enklare att få träffa dem eftersom jag inte har så mycket konkurrens, förutom Dagens industri som också var där.
I dag höll jag på att sätta morgonkaffet i halsen när denna reklam kom upp mellan Fox News sändningar... Är den humoristisk eller bara asdålig/pinsam? Förstår inte heller hur detta ska få mig att bege mig till ett apotek och inhandla denna mirakeldiet? I vilket fall hoppas jag att de tjusiga blonda perukerna ingår, för man vill ju se sådär svensk ut...
För några dagar sedan mötte jag chokladkungen av praliner, Emanuel Andrén. Han var här för att promota sig själv och sin exklusiva choklad för marknaden i USA. En box med choklad, 4 praliner, kostar 98 dollar, och därmed kan man ana vilken kundkrets han vänder sig till. (Styckpris 200 kr )
Emanuel var en trevlig prick, uppväxt i Lilla Edet (nära min hemort) och man kände verkligen hans stora passion för just choklad. När jag tog upp en Marabou i väska och undrade vad han tyckte om den, skrattade han och sa att "det där skulle aldrig komma in i mitt hus". Och jag tror honom.
Alla praliner är handgjorda av Emanuel. De är ensamma i sitt slag - kombinationen av deras unika smaker och deras yttre som är vackert handmålat. Jag skulle kalla det konst.
Självklart fick jag smaka på dessa dyrgripar.
Min favoritpralin var Västerbottensost med hjortron, den verkligen smälte i munnen och var verkligen något helt speciellt. Emanuel menade på att detta är ju inget man bara kan trycka in i munnen och gå, utan detta ska vara en njutning och ske vid speciella tillfällen. Jag sa till honom att det var den godaste chokladen jag någonsin ätit, samtidigt som insåg problematiken i detta.
Efter mitt möte med chokladeliten, öppnade jag min Marabou och åt den medan jag promenerade hemåt och tänkte..Mitt bröllop, det kommer ju vara ett speciellt tillfälle, då kanske jag kan äta min nästa pralin.
Den här kommande veckan står Gotland i fokus. I går var jag på invigningen i Scandinavia house, där det kommer pågå filmvisning av Ingmar Bergmans filmer (som är inspelade på just Fårö-Gotland) och även en designutställning med gotländska influenser. Om man har minsta intresse av Sveriges största ö, rekommenderar jag det varmt.
Där träffade jag på Liv Ullmann, Ingmar Bergsmans musa, och hon var bland annat med i hans film Persona. Ni som har sett henne i Bergmans filmer vet då att hon är mycket vacker, och hon har åldrats med stil.. att hon i dag är 74 år syns inte direkt.
Niagara fallen låg endast en timmes bilfärd bort, så det snälla paret tog mig dit en dag. Man kan se fallen från både USA sidan och från Canada, och eftersom det sistnämnda ska ha finast utsikt åkte vi över gränsen. Det var verkligen vackert, och roligast var nog att ta en båt där man fick nästan åka in i fallet. Man var garanterad att bli blöt, så alla bar blåa plastskynken över sig. Det var egentligen "pissväder" dvs grått och regn, men när jag väl gick på den där båten så sprack solen igenom molnen och plötsligt bildades det två regnbågar i fallet. Det var obeskrivligt!
När kungen kommer på besök krävs det förberedelser. Jamestown hade förberett i över 1 år inför kungens besök. Kungen var punktlig och anlände vid middagstid, åt lunch vid universitetet, besökte Roger Tory Petersen Institute för att vid 5, enligt planering, åka mot sitt privatplan som sedan tog honom och Silvia + entourage tillbaka till New York City. Trots att han bara egentligen var där i 5 timmar, var allt planerat i minsta detalj. Blomflickorna som välkomnade dem vid flygplatsen, orkestern som spelade när de i sina statsjeepar anlände till universitetet, serveringspersonal som hade dukat allt i minsta detalj, menyn som var noga planerad, kören som sjöng nationalsången, talen som avlöste varandra under middagen, barndansgruppen som gjorde en folkdansuppvisning. Det var inte mycket som hade lämnats åt slumpen, det kanske mest spontana var nog när drottningen plötsligt ställde sig upp och började att dansa "små grodorna" med barnen, trots tydliga försök fick hon aldrig kungen att dansa med henne, han kanske inte är lika förtjust i spontanitet...
Man fick tyvärr inte lov att ta kort under det kungliga besöket, så de bilder jag har tog jag med min Iphone. Dock var det en anställd fotograf som tog massor av bilder som sedan press fick tillgång till.
Jag förflyttade mig från Manhattan puls, för att sedan landa i en liten amerikansk småstad, döpt till Jamestown. Här äger alla en bil, på söndagar är kyrkan den enda plats som är öppen, det enda internetcaféet i staden bjuder dig på både gratis kaffe och kaka, här lägger man timmar på att pynta ut sina hus med spindelväv och pumpor, och stadens centrum består av en enda gata som heter Main street.
Men hur skiljer sig detta nu från vilken annan amerikansk småstad?
Jo för ingen annanstans ser du svenska flaggan vaja vid varannan tomt, caféer skyltar med Swedish Limpor, gator som heter Petersen, Carlsen, Swanson korsar varandra, och alla man springer på berättar glatt att: tro det eller ej men de är OCKSÅ från Sverige,
Så varför åkte jag till Jamestown? Som jag berättat innan så var kungen och drottning här i USA för att en betydelsefull stiftelse, ASF - American Scandinavian Foundation fyllde 100 år. Medan de ändå var i landet, passade de även på att besöka en herrklubb, Norden club, som firade 100års jubileum, som också bildades i samband med ASF. Men jag åkte också till Jamestown för att besöka olika intresseorganisationer med inriktning på Sverige, för att försöka hitta Jamestown's swedishness
Jamestown är en liten stad utanför Buffalo i staten New York, det tog mig cirka 1 timme och 20 minuter att flyga från NYC.
Hit immigrerade 1000-tals svenskar i slutet på 1800-talet. Egentligen skulle de fortsätta längre in i USA, men på grund av att landskapet påminde om Sverige så pass mycket valde de att stannade kvar. Så i dag har majoriteten i staden svensk härkomst, vilket de är väldigt stolta över.
Jag var här i 4 dagar och hann under den tiden:
Äta pumpkin pie för första gången, ta i hand och utbyta några ord med kung och drottning från Sverige, undersökt barlivet, åka en dagstur till Canada och besöka Niagara fallen, gå på söndagsgudstjänst vilket jag antagligen inte gjort sedan jag tog min konfirmation, fått möjlighet att träffa otroligt intressanta människor, bli bortskämd av ett par som körde mig runt och berättade allt om Jamestowns historia och vad som får staden att ticka.
(Som du ser på bilden så har staden tre kända personligheter, dock är alla avlidna. Lucille Ball en känd skådespelare och komiker som lockar busslaster varje dag till hennes hyllningsmuseum, Robert H. Jackson, en känd jurist och avokat som var USA:s åklagare i Nürnbergprocessen 1945-1946. Sist Roger Tory Peterson som var en amerikansk biolog, ornitolog, konstnär och folkbildare, som betraktas som en av de största impulsgivarna till 1900-talets miljörörelse. Hans föräldrar emigrerade från Karlstad, och det finns ett museum om hans arbete - dit även Kungen valde att besöka innan han tog planet tillbaka till New York City )
Jag har varit lat med att uppdatera bloggen! Så nu tänkte jag komma ikapp, frågan är bara vad jag ska börja berätta…
New York Film Festival: För någon vecka sedan var jag på New York Filmfestival och intervjuade en svensk filmskapare Ruben Östlund’s film Play. Filmen handlar om ett invandrargäng i 13års åldern som rånar yngre barn på deras mobiltelefoner. Filmen handlar om rasism, klass och ras och speciellt journalister har reagerat på dess handling. När filmen hade premiär i Cannes frågade en journalist om Östlund hatade svarta, det kanske tyder lite på att filmen är väldigt kontroversiell. I Sverige har många journalister frågat om han är rädd för att Sverigedemokraterna kommer använda den som propaganda. Den har premiär 11 november i Sverige, ska bli spännande att följa hur det går!
Nästa helg, ska jag för första gången träffa det svenska kungaparet i verkligenheten! Det kommer ske nästa vecka när de är här i samband med att ASF, American Scandinavian Foundation, firar sitt 100-års jubileum. Häftigt va?! Kommer mer uppdatering om det nästa vecka.
Jag visste faktiskt inte att Mulberry var duktiga på mer ting än enbart väskor. I butiken fanns allt ifrån kläder, jackor, skor och smycken...Allt var hur fint som helst. Lite påfrestande att se allt detta och veta att man antagligen inte ens har råd med en nyckelring därinne. Men inte hängde jag läpp för det, den som väntar får se..
På bilden ser du min andra syster, den minsta systern i familjen, Emma. Hon är här på långsemester och kommer inte lämna mig förrän december!
I kväll fick jag ändra mina planer, i stället för fotoutställning blev det en exklusiv spelning med göteborgsbandet Little Dragon i Mulberry's affär i SoHo. Det kända väskmärket Mulberry anordnar en turne i USA där de bjuder på olika events, och i kväll skedde det just här i New York.
Tillbaka till bandet Little Dragon - de var jättebra!!! Jag, och eventuellt många andra svenskar kanske inte riktigt vet vilka de är.. och det beror på att de egentligen har hoppat över att göra succé i Sverige, och gått direkt till internationell framgång. Först England, och nu USA och Australien. Deras konsert i New York, som är i morgon, har varit utsålt sedan flera veckor tillbaka, så jag hade turen att haffa dem under ett event som Mulberry anordnade i kväll.
Jag pratade en snabbis med en av bandmedlemmarna, om just varför de är så stora i USA och inte i Sverige. Han svarade på ett skämtsamt sätt att de antagligen ses som lite konstiga/udda i Sverige.
Hur som helt, indiebandet Little Dragon må vara lite speciella, men om man får äran att göra en spelning i USAs största Mulberrybutik, så har man nog nått en nivå som utstrålar mer än bara konstigheter.
Just torsdagar verkar vara den dag i veckan som erbjuder mest öppningar av gallerier. Här går man runt och strosar och oftast bjuds det på gratis tilltugg och fri cocktails eller vin.
Chelsea är ett område på Manhattan som är känt för sin gayscen, pampiga nattklubbar och deras konstgallerier. På 90-talet var det många konstnärer som valde att flytta hit från det dyrare SoHo. Väster om 8th Avenue, från 19th till 26th Street hittar du över hundra gallerier. Beroende på hur stort behov av planering man har, så kan man i praktiken bara åka dit och spontantbesöka olika öppningar. De flesta är öppna för allmänheten med varierande standard. En del öppningar har riktiga kypare som går runt och serverar, samtidigt som det i vissa fall känns mer som om man har landat i en studentfest. (Bilden motsvarar nog mer det sistnämnda)
I kväll är planen att vi ska hinna gå på en fotoutställning, kolla på folk, mingla, äta snittar och sippa på något drickbart.
Här är en bra länk om man vill gå konstrunda.
http://www.artcards.cc/
Ingredienserna var relativt enkla att hitta i mataffären efter att man hittat den engelska översättningen till allt. Dock lös Pärlsockret med sin frånvaro, så i stället blev det ett indiskt lila "sparkling suger". Smakade lika bra. Detta gjorde att de annars väldigt traditionella bullarna blev lite mer festligare och lite mer kulturella - Kanelbullar med en liten touch av New York helt enkelt.
Eftersom det är kanelbullens dag i dag, så måste jag ju berätta att vi faktiskt bakade bullar för några dagar sedan. Självklart kavlades degen med vinflaska, enligt tradition, eftersom en kavel inte köps allt för ofta. De blev super goda!
Jag kan också tipsa om Svenska Kyrkan i New York, deras kanelbullar är helt magiskt goda. De säljer också svenskt godis som Alhgrens bilar och Turkisk peppar + annat svenskt fika . Det ligger mitt på Manhattan och är värt ett besök om man får plötslig cravings.
Nöjesfältet bjöd också på en delfinshow, vilket jag uppskattade eftersom detta var första gången jag såg en. Delfinerna hoppade glatt, lekte lekar, skvätte på publiken medan tränarna gick runt och blåste i visselpipor som gav ett lågt, ljust ljud. Hela framträdandet var underhållande!
Dock gick ju tankarna väldigt snabbt över till frågeställningen om delfinerna verkligen bodde i den där lilla poolen där de uppträdde, eller om "stjärnorna" fraktades varje dag från och till en annan bassäng. Tyvärr tror jag det förstnämnda är det mest sannolika.
Lika bra att jag börjar detta inlägg med att säga detta - Jag älskar nöjesfält!
I går var jag, syster och två vänner på nöjesfältet Six flags i New Jersey, och det var en upplevelse kan jag lova.
Först och främst, till skillnad från Liseberg så var det metalldetektor, kroppsvisitering innan man fick gå in i parken, ja det kändes mer som en flygplats.
Eftersom det är lågsäsong var det väldigt få besökare där, på förmiddagen kändes det mer som en spökstad, dock vaknade parken till liv mer senare på kvällen. Eftersom köerna inte var så långa, hann vi åka bergbanor av alla dess slag, sittandes, liggandes, ståendes, dvs. alla sätt man nu kan åka en karusell på.
HYPNOS!
Det var verkligen mycket nöje inkluderat, till exempel hade de olika shower i form av musikuppträdande, trolleri, och den showen som vi var mest fascinerad av - hypnos.
Det var en hypnotisör som stod på scenen och som valde ut frivilliga ur publiken, inklusive min syster. (Eftersom hon och jag, är sjukt skeptiska till detta.) Dock "funkade" inte hypnosen på henne, så hon var den första av de tio frivilliga som var tvungna att lämna scenen. Hypnotisören fick de att dansa, vända sina byxor bak och fram, och ja allmänt bara skämma ut sig.
Så är jag lika skeptisk nu som innan?
Showen var två gånger den kvällen, vi gick på båda för att se något "mönster". Först trodde vi att de var skådespelare, men efter närmare titt så tror jag inte detta var fallet.
Dock tror jag en del är mer villiga att göra som hypnotisören säger och göra sig roliga inför sina kompisar. Eftersom de som spårade mest, var den urtypiske "roliga killen i klassen -se mig" och inte blyga Lisa. Så slutsatsen är väl att vissa är mer lättpåverkade och vill så innerligt att hypnosen ska funka, så att det funkar. Fast fortfarande vet jag egentligen inte vad ska jag tro, antar att nästa gång får jag vara en av de frivilliga och då är det upp till bevis...
Det är faktiskt väldigt kul att träffa svenskar. Det är roligt att känner att man som svensk vill hålla ihop med andra likasinnade. Man förstår varandra på ett speciellt sätt, har samma värderingar och delar samma uppväxt. En banal sak som att till exempel diskutera speciella barnprogram man såg som liten, eller musik eller andra minnen som bara "vi" förstår.
Sen är det skönt att bara kunna prata lite svenska ibland.
Det arrangerades av "International Swede" och de anordnar relativt ofta events för svenskar, är också aktiva på Facebook.
Till min stora lycka så serverades det även annan mat än just kräftor, eftersom dessa inte tillhör min stora passion. Köttbullar, potatismos, lingon och Janssons slank ner.
I går var jag på kräftskiva - självklart var jag även där på jobb. Älskar att förena nytta med nöje!
Kräftskivan arrangeras tydligen varje år, och denna gången var det på restaurangen Smörgås Chef (en känd Manhattanrestaurang med svenska ägare ).
Det sjöngs och dracks snaps i vanlig ordning. Eventet var väl egentligen tillägnat svenskar, men alla var välkomna. En familj från Portugal var där eftersom de älskar kräftor. De var även väldigt fascinerad av dillen, tydligen används det inte i deras matkultur.
Efter middagen drog ett gäng svenskar vidare, inklusive jag, till en bar i Lower east side. Kul lördag!
I veckan träffade jag också en av sveriges främsta regissörer – Richard Hobert. Han har gjort filmer som Alla älskar Alice, Tre solar, Harrys döttrar. Han verkar gilla Lena Endre och Mikael Persbrandt eftersom de är med i nästan alla hans filmer. (Jag fick reda på för någon dag sen att han är gift med Lena Endre, så det kanske förklarar ett och annat )
Det var i samband med Richards nya pjäs, då Scandinavian American Theatre Company hade en reading. Så vad är en reading?
Jo man kan säga att det är som det låter, man läser upp manuskriptet. Man kan säga att det är en grovskiss över hur pjäsen kommer att bli, och i publiken sitter det ofta viktiga personer som producenter som ska vilja satsa i pjäsen. Allt är enkelt gjort med sparsam kuliss, det känns som ett genrep typ.
Hobert för övrigt var mycket trevlig, och sa att detta är första gången som han försöker sig på USA, så han tar det hela med ro. Eftersom jag aldrig varit på en reading förut var jag glatt överraskad. Pjäsen var humoristisk och fängslande trots att det bara var en"kladd". Kanske blir det fler turer till New York för Hobert...
Detta är ett ytterligare exempel på vad jag pysslar med här borta.
(På bilden ser du skådespelarna, där merparten har skandinavisk påbrå. I mitten står Hobert)
Några av er kanske undrar vad egentligen jag gör/ jobbar med här borta?! Jo, jag går mycket på events. Tillsammans med kamera och block går jag på de flesta större eventen – där alla har koppling till Norden. Förutom att skriva, är jag alltid fotograf också på dessa tillställningar.
Här är en länk till ett jobb jag gjorde förra helgen. (antar att mamma blir överlycklig nu när hon får se någonting av de jobb jag gör här borta. )
http://www.nordstjernan.com/news/east/3723/
Cocktailpartyt ägde rum i ett otroligt fint hus precis längs vattnet. Du blev erbjuden hjälp med att ta av jackan, snittar med ”svensk inriktning” serverades då en erkänd kock jobbade hela kvällen. En kock som för övrigt har jobbat för Inger Bergman. Passande vin serverades till.
Några där sa att prinsessan Madelene med sin nya pojkvän egentligen skulle komma, men fått förhinder. Tyvärr fick jag inte den tvisten i min artikel men trevligt hade jag!
(ang. bilden : jag älskar att få inbjudningar via post, känns lite antikt på sätt och vis)
Jag gick på en operakonsert när jag var i Chicago. Nu med risk för att få stämpeln som "Kulturkärring" så gillade jag faktiskt operakonserten.
Förstår ni vad jag säger - JAG uppskattar opera.
Det var snarare inte enbart själva musiken som föll mig i smaken, utan upplevelsen. Utomhuskonserten var i en stor park, flera tusen var där, de flesta, som inte hade råd att sitta där framme vid själva scenen, nöjde sig med att sitta på en baden-badenstol. Alla hade picknick-mat med sig och drack vin. Men musiken var faktiskt bra, harmoniskt på något vis trots att man aldrig riktigt hörde vad de sjöng. Ett namn som jag la på minnet var Renée Fleming, En känd amerikansk operasångerska, sopran, hon vann 2008 det svenska Polar Music Prize.
Chicago gör nu en satsning för att försöka göra opera till "något som tilltalar alla". Så om de fick mig så antar jag att de lyckats, eller?!
Jag har ännu inte berättat varför jag åkte just till Chicago.
Jo, vi åkte dit på grund av Scandinavian Day Festival, en årlig festival där alla som på något vis har en koppling till Norden samlas. Jo tack, det går att hitta den kopplingen långt, långt bak där någonstans, som tex min farmors farmors mors osv var svenskättling. Men det är kul att man här i USA är så stolt över att vara svensk eller har svenska rötter. Trots att en del inte varit i Sverige eller kan prata svenska. De är förvisso mer amerikanska än svenska, enligt släktträdet, men ändå är de väldigt engagerade i den svenska kulturen. I bland står jag som ett frågetecken när en svensk/amerikan berättar om svenska traditionella maträtter och danser – har ingen aning varifrån de fått allt. Jag drar slutsatsen att de många gånger kan mer om vår kultur, och vill uppleva mer än vad vi svenskar själva vill. Många är säkerligen "mer svensk än vad jag själv är. (Även om jag ska erkänna så har flera här utformat sina små egna svenska traditioner eller påhittade namn, men det har sin charm det med.)
Svenskar vill helst lämna Sverige redan efter gymnasiet, backpacka i Australien och Asien, vara aupair i Kalifornien, säsonga i Alperna. I och med att vi flänger runt överallt så har vi även lyckats skapa oss ett rykte – ett bra sådan. Jag har bortskämt nog blivit mätt på att höra hur himla bra vi svenskar är - arbetsamma, passar tiden, ärliga, bra på engelska bla bla. (Jag lovar att precis ALLA i Sverige någongång hört det)
Men som sagt vi är väl bara bortskämda och bor i ett land som lyckats väl med sin marknadsföring. Handen på hjärtat så skulle jag inte byta bort det mot något!
På festival fanns all sorters mat du kan hitta i Sverige + resterande grannländer. Det dansades och sjöngs nationalsången för glatta segel. Patriotism ja visst!
Det som slog mig först var att Chicago var otroligt vackert, arkitekturen var något helt magiskt. Även om jag bor i Manhattan så tyckte jag att skyskraporna verkligen var maffiga. Jag tror Manhattan är så ihoptryckt att man egentligen inte ser byggnaderna i sin helhet. I Chicago får var och en av byggnaderna stå för sig själv vilket gör att man får ett helt annat perspektiv!
Stora delar av staden försvann efter ökända Chicagobranden 1871, detta anses av många varit startpunkten för Chicagos snabba tillväxt. Branden lockade många unga arkitekter och staden byggdes om från början. Jag fick intrycket att staden var väldigt genomtänkt, så branden förde nog ganska gott med sig trots allt. Annan kul fakta är att ända sedan 70-talet har Chicago haft USAs högsta skyskrapa - Willis Tower. I några år var det till och med världens högsta byggnad.
Chicago är en stor stad, bara NY och LA bräcker staden i storlek. Chicago ligger i Illinois, mellanvästern och bredvid den gigantiska Lake Michigan och mitt i stadskärna ligger en populär strand.
I helgen var jag i Chicago, kom hem med flyget måndags morse. Det innebar att jag inte befann mig i New York under minnesceremonin av 9/11.
Jag åkte dagen innan, på lördagen, och då märkte jag verkligen av pådraget av poliser i stan och vid flygplatsen.
Mina vänner sa att säkerheten hade varit sjukt bra under söndagen. Till exempel blev man visiterad ner till tunnelbanan och ingen dryck var tillåten. Vid själva området vid minnesplatsen var det metalldetektor och kroppsvisitering och check av alla väskor. Hade du en stor väska med dig så fick du inte komma in på området. De intervjuade även slumpmässigt folk, om tex hur länge de hade känt varandra om de gick i grupp, vad varandras föräldrar hette osv. det gällde att vara alert vid utfrågningen.
Biljetterna till själva minnesmuseet tog slut på en halvtimme för någon månad sedan och var mer reserverat för anhöriga. Dock öppnade museet för allmänheten i måndags, dock är det populärt och alla biljetter till museet är uppbokat till november.
Så här, enligt bilden, ska det ev se ut när allt byggarbete är klart, för nu ser det väldigt mycket ut som en byggarbetsplats. (bilden kommer från 911memorial.com)
- Visste ni förresten att det är norsk förtaget Snöhetta som står bakom arkitekturen för den enda byggnaden vid minnesplatsen?
Det kommer eventuellt fler grejer från fashion Week, den är ju inte riktigt slut ännu. Grejen är att jag uppdaterat lite dåligt p.g.a av att jag varit i Chicago några dagar och jobbat!
Kommer text och bild om det i morgon :)
Självklart var vi i Meatpacking och besökte öppningen av Efva Attlings butik, som var i fredags. Det var fullproppat med folk och alla som kom förbi ville hälsa på henne och prata. Jag fick allt en liten pratstund med henne, och jag fick ett gott intryck. Det var en exalterad Efva. Hon var verkligen spänd över denna NYbutik, hennes första i USA. Tydligen har det varit en gammal dröm som hon nu äntligen fick förverkliga. Kul, ska bli spännande att följa henne här i NY.
Sen var det kul att jag sprang på en i personalen där, som jag firade nyår med 2010, också en boråstjej. Världen är nog inte så stor som man i bland tror, eller så är det att man dras till likasinnade som väljer New York av alla platser.
I dag börjar Fashion week, och i kväll är det Fashion's Night out - premiärkväll där massor av butiker har speciella event och bjuder på tilltugg och framträdande. Först ska jag springa förbi Acne, sen ska jag till Boråsföretaget Eton och sist ska jag kika förbi Efva Attlings event. Hon öppnar för första gången en butik i New York. Sedan blir det middag och en eller två drinkar. Kamera och block kommer vara med, så uppdatering kommer!
Maten var också väldigt god, och de spelade mycket bra musik. Det lät som något de kunde ha plockat från min Spotifylista - alltså en salig blandning av allt, bl.a. hördes klassiska toner från Cat Power, Stevie Wonder, Bowie, John Mayer, Hot Chip, Sublime.
I dag satt jag och min syster på ett cafe och jobbade. Det är skönt att komma ut ifrån lägenheten och få se lite annat. Stället vi var på hette B-cup Café och var inrett som ett vardagsrum med gamla möbler och antika attiraljer. Cafét låg i East Village och hade en härlig bohemisk look utifrån. De flesta av gästerna hade en given laptop framför sig, och alla såg väldigt kreativa ut när de knappade på sina tangentbord. Det satt säkerligen en och annan författare eller frilansjournalist där med en kopp kaffe för att finna den rätta skrivlusten.
(Jag har glömt att berätta att min syster Sofia kommer dyka upp ganska ofta här i bloggen, vi ska bo tillsammans nu under tre månader. Hon har flyttat sitt mobila kontor från Borås till mig på Manhattan... smart drag. )
(För att se fler bilder klicka på bilden ovan så kommer det fram ett bildspel)
Nu är vi hemkomna från Amagansett, Long Island (ligger typ vid East Hamptons). Det är tydligen här i Amagansett du kan göra den riktiga kändisspaningen, antagligen för att det är så mycket skog överallt och inget hus har någon insyn. Paul McCartney, Diane Sawyer, Sarah Jessica Parker har hus just här. Samt var det här Marilyn Monroe spenderade sina somrar på 50-talet.
Vi hann göra massa roligt där borta, lite fest, lite sightseeing. Till exempel så var vi ute till havs i Montauk. (Montauk ligger allra längs ut på Long Island typ 10 min i från vårt hus ) Det sägs att det är mindre snobbigt i Montauk jämfört med resten av Hamptons. Och jag fick prova på att köra båten, fråga mig inte hur ägaren vågade ge över ratten till mig, men kul var det. Sedan var vi på ett Day-party, som var bland det mest extrema jag varit på. Stockholmsveckan i Visby är barnkalas jämfört med detta - rent prismässigt. Det var bara den dyraste champagnen och fyrverkerier hela tiden. Det mesta sprutades ut så klart.
En annan komiskt/ konstig iakttagelse var att det finaste du kunde göra var att dricka din champagne från en plast-flamingo... Såg inte klokt ut, men tror inte människorna där heller var så kloka. Alla dessa pengar som brändes på att bara leka runt och spruta på varandra är helt sjukt enligt min mening. Men lite roligt att man har sett den extrema rikemanskretsen i New York.
Men förutom det hängde vi mycket vid poolen där vi bodde, våra kompisar hade ett sommarhus tillsammans. Huset var jätte fint och vi var ett skönt gäng på 12 personer. Vissa kände vi sedan innan, andra inte. Dock blev vi lite chockade när vi upptäckte att merparten var judar. Egentligen så är det ju inte så konstigt eftersom 2 miljoner judar bor just i New York, och USA är det landet i världen med flest judar. Många av dem var väldigt trogna till sin religion, så när vi kom på fredagskvällen stapplade vi rätt i in en ritual innan middagen. De hade alla kippa på sig och sjöng böner. Sedan var det en till ritual med brödet som var övertäck med en handduk. Efter att en kille hade läst en bön skulle vi alla dela på brödet och äta varsin bit. Sen fick man lov att äta resten av maten. Och maten var verkligen hur god som helst, mycket kyckling, humus, turkiska starka såser och sallader.
Sen på lördagen var det deras sabbat, då får de inte lov att göra någonting förutom att vila. Det innebär att de inte fick sätta på några elektriska maskiner, så ugnen satte de på dagen innan och den fick vara på tills söndagen. (det blev väldigt varmt i huset) Sen fick de ge oss en vink om att de till exempel ville att vi skulle koka kaffe åt dem, men de fick inte lov att be om det rätt ut. Det var roligt att uppleva denna religion, för i Sverige möter man inte så många judar speciellt inte människor i vår ålder som verkligen utövar religionen.
Sedan enligt min mening så är det lite knepigt att man direkt efter alla ritualer kan gå och röka på, helt utan närmare eftertanke. Tydligen är droger ingen synd, men detta gäller generellt hela USA. Här är man en större idiot om man röker en vanlig cigarett. Men det får jag berätta mer om i ett eget inlägg
Nu ska vi efter många turer äntligen till Hamptons. Jag var egentligen uppbokad med jobb, som jag i min virrighet glömt bort. Tur att chefen var snäll och lät mig åka i alla fall. (Ska kompensera detta på något snyggt sätt :) )
Labor day är första måndagen i September varje år, och kan jämföras med vårt första majfirande. Arbetarnas dag.
Det sägs också att detta är sommarens sista helg. Sen kommer hösten och skolorna börjar. Jag har bara varit i Hamptons en gång förut, och då var det mycket trevligt. Datorn och kameran är självklart med, så ska uppdatera er om helgens äventyr.
Här är en bild från när vi var i Hamptons förra gången - pool och röda plastmuggar verkar vara ett måste där ute.
Den här skylten ovan ser man på varenda restaurang, bar, nattklubb. Tycker bara att det för det första- är konstigt att personalen inte har någon privat toalett, för de andra - varför behöver man en skylt som påminnelse för att tvätta händerna? Har garanterat något med att undvika att bli stämd, som alla är rädda för i det här landet.
Som hon som stämde Mc donalds för att de serverade för hett kaffe som gjorde att hon brände sig på tungan. Hon vann och fick 2,86 miljoner dollar för detta.
Och han som stämde sig själv på 5 miljoner dollar. Han hävdade att han hade brutit mot sina egna medborgerliga rättigheter och religiösa övertygelser genom att låta sig bli full och begå brott som sedan landade i att han hamnade i fängelse i Virginia med domen 23år. Sedan hade de i fängelset hindrat honom från att få en inkomst, så därför förväntade han sig att staten skulle betala. Han fick dock gå lottlös.
I dag gick vi längs East River tills vi kom fram till en pier som ligger på 17 st. Vi satte oss på en terass där vi såg ut över floden och skymtade Brooklyn och Brooklyn bridge. (som ni ser på bilden) Vi åt en hamburgare, drack öl och hade det faktiskt väldigt trevligt - jag och syster.
Dagsläget:
Vi överlevde stormen. Det var mer som en höststorm som många förutspådde. Vi som var så förberedda! VI blev nästan lite besvikna över att vi kände av så pass lite, men you should be careful what you wish for.
De senaste dagarna har gått med bara farten. Mina kompisar som jag bott med i sommar har lämnat mig för Sverige. Dock har min syster kommit hit och ska bo med mig i tre månader.
Solen skiner och jag och syster har precis varit och låst upp våra Iphones (Vi åkte till en mystisk byggnad, åkte upp till sjunde våning, knackade på en dörr, där en ung "Lisbeth Sallander-smart" asiatisk tjej livnärde sig på att låsa upp telefoner och hacka datorer osv, + att du såg två stora kartonger fyllda med nya mobiltelefoner).
Dagens mission är att försöka komma underfull med varför min systemkamera inte funkar som den ska. Så därför blir det ett inlägg med en gammal bild på Manhattan från när jag åkte Staten island-färjan i vintras.
Irene närmar sig NYC. Vi har ännu inte behövt evakueras, men eftersom vi bor i ett område som är klassat som zone B area är vi väldigt vaksamma på om vi kommer att behöva evakueras senare i dag. (en nivå från zone A där det är tvångsevakuering). Vi följer nyheterna timme efter timme, och vi var i går och handlade mat, ficklampor, värmeljus och vatten. Människor bunkrar upp med det viktigaste som mat och vatten, en del köper grillkol, filtar, värmegelé (trots att det är en het sommardag) och batterier i massor. De små restaurangerna på vår gata har satt upp plankor för fönstrena och även täckt fönster med papp. (papp - antagligen för att minska risken för plundring.) Trafiken har börjat minska, och man ser färre folk på gatan. Det känns som många människor här verkligen tar stormen på allvar. Sedan finns det förstås de som inte gör det. Som en taxichaufför vi träffade i går som bor i ett område där man måste evakuera, han dock ska trotsa ovädret tillsammans med sin familj inkl fyra småbarn, och stanna kvar. Man blir förundrad att människor vågar ta sådana risker. Sedan fick jag precis en inbjudan till ett festligt ”Hurricane party” i kväll i en stor lägenhet högt uppe i en skyskrapa. Ett till exempel på att New York:borna behandlar orkanen med olika stor respekt.
Det som oroar oss mest nu är att vi bor i på källarplan och endast ett block från East river. Det kan bli blött hemma hos oss. Men på nyheterna har de sagt att stormen har minskat i styrka, så nu hoppas vi bara på att den avtar. Dock är det obehagligt att stormen drar in över Manhattan när det är mörkt ute. Men vi är faktiskt rätt så lugna, vi vet om att den ska komma, ifall strömmen går så har vi mat, vi kommer inte gå utomhus och vi vet vart evakueringscentret ligger.
Det har precis börjat regna utanför och vi sitter nu egentligen bara inne och väntar på att ovädret ska komma. Jordbävning och orkan på samma vecka är påfrestande - det är en slutsats som vi alla är överens om.
I går intervjuade jag den här kvinnan, Sarah Gyllenstierna. En regissör och filmskapare. Hon bestämde sig vid 14 års ålder att det var regissör hon ville bli, ännu bestämdare blev hon när hon såg premiären av en film gjord av den kända amerikanska regissören Spike Lee.(Han har gjort filmer som Do the right thing, Jungle Fever, Malcom X och den nyare filmen Inside man, även ofta har Denzel Washington i huvudrollen)
Hon flyttade till NY själv som 18-åring, fixade självklart praktik hos Spike Lee, som hon i dag är god vän med. Sedan har hennes karriär tagit fart.
Jag tycker det är fascinerande när man möter människor som har tydliga mål tidigt i livet och som det ser till att förverkliga det. Hon drömde inte bara utan verkligen såg till att det blev av. Sådant blir jag inspirerad av!
Sen var det ju lite småkul att den gatan som jag bodde på i Stockholm, Gyllenstiernsgatan vid Karlaplan, är uppkallad efter en statsman i hennes familj.
Anledningen till att jag intervjuade henne var att Växjö ska ha en stor utställning, Embrace, i Sep med temat "Den amerikanska drömmen och den svenska identiteten" där ett 30-tal svenska konstnärer bosatta i USA medverkar.
Nu har vi två kompisar på besök, Lina och Linda (de två ljushuvudena som står i mitten, sedan på sidorna jag och Erika som har bott i New York snart i 2 månader). Det är ganska komiskt när vi går ihop, vi utstrålar verkligen Skandinavien. Här står vi på Times Square. Där jobbar det även massor av folk som försöker lura/sälja på turister olika biljetter till komedishower och musikaler, de börjar alltid med ordet Sweden till oss. Jag antar att vår nationalitet lyser igenom.. rent bokstavligt talat.
Nu ska jag återigen prata mat, detta verkar tydligen vara ett återkommande tema i min blogg. (lovar att jag ska variera mig lite mer i ämnena men mat är ju så trevligt att prata om)
I dag när jag som varje dag tog en tur till mataffären hittade jag en svensk mathylla. Jo där kunde man hitta pepparkakor, lingonsylt, knäckebröd och annat typiskt svenskt. Så nu längre behöver man inte bege sig till Ikea för att fylla sitt skafferi med svenska varor. Har svensk mat alltså blivit så pass populärt? Vem är det som hänger vid denna hylla förutom jag? Ska spana lite nästa gång jag tar en vända i matbutiken.
I går kom det två vänner från Sverige Lina och Linda för att hälsa på, och de hade med sig massor av Kryptoniter ( det tackar jag bland annat rara Sophia för :) ) samt djungelvrål. För detta kan man inte hitta varken på Ikea, Sockerbit eller i min favorithylla...
Staden med den enorma pulsen, de anonymt kreativa människorna som man ovetandes passerar på gatan, olika kulturer som möts i en enda röra, bilköerna som enbart består av bänsle-dyra Jeepar, tiggarna som gör att man får en klump i magen, de självutnämnda musikartisterna i tunnelbanan, livsöden som man får berättade på 3 minuter, taxichaufförer som pratar knacklig engelska som vill ha betalt svart på söndagar, alla tidningsstånd som fortfarande har en publik som föraktar webben, alla rooftopbarer som bjuder på enorm utsikt och starka drinkar för inga pengar, ivriga joggare som springer halvnakna, turistbomben vid Central Park, kranvattnet som bara smakar klor, alla påtända människor som ropar osammanhängande efter en, den klibbiga värmen och de häftiga blixnedslagen, spanjorerna som jobbar som städare, att man måste betala dyra mynt för att tvätta sina kläder i tvätterier, de enorma matportionerna som kan föda en hel familj, det stressade latte-beroende jobbfolket som stampar argt utanför Starbucks, snuskigt rika människor som medan de shoppar i lyxbutiker har sin chaufför väntandes i bilen, svindyra mataffärer med alldeles för kall air-condition, oorganiserade kösystem, alla konserter och evenemang varje vecka som gjort att man, trots rädslan att missa något, måste inse att man inte hinner gå på allt. Jag stormtrivs i New York och är fascinerad att man varje dag, på väg till mataffären, tunnelbanan eller parken, kan uppleva något som man aldrig sett förut.
Hotellet skyltade med att de var hundälskare, och de hade till och med en speciell meny till vovvarna. Men ni kanske tycker det låter lite konstigt, men alla i Hamptons har verkligen hundar och de älskar att skämma bort dem, dessutom har de pengar till det. Kan tänka mig att det kan reta många, speciellt här där klyftorna är enorma!
I går besökte jag ett hotell i East Hamptons som heter Maidstone. Vi var där på jobb för att skriva om ett skandinaviskt hotell som är relativt nyöppnat. Det var väldigt snyggt inrett och en tanke bakom varje detalj. Hotellet hade 19 rum och varje rum hade ett genomgående tema, där en känd skandinavisk profil stod i fokus. Varje rum hade en namnskylt som Astrid Lindgren , Carl von Linné. Det var jättetrevligt, speciellt när man får bo på hotell på arbetstid.
(För att se ett bildspel: klicka på bilden i detta inlägg så kommer du till en ny sida där du kan bläddra med pilarna... Där ser du bilder på inredningen och från "Linnéstugan", samt ett välkomstbrev som väntade på våra rum tillsammans med dajm och plopp. Det kallas service :) )
Titta på denna chokladkakan från kända Nestle med texten "Not for girls" samt en förbudsskylt med en tjej på. Det är både lite absurt och provocerande, jag trodde nog inte att man som ett sådant stort företag skulle våga utesluta typ hälften av jordens befolkning.
Jag antar att det är någon smart reklambyrå som ligger bakom det, för nog har de lyckats eftersom jag bloggar om det. Och jag köpte ju chokladen enbart för texten, så antar att det endast skapar nyfikenhet.
För någon dag sedan var vi i Chinatown på Manhattan. När man kliver in i området känns det som man byter världsdel. Asien står i fokus. Folk som bor här är asiater, restauranger serverar asiatisk mat, det säljs asieninspirerade prylar som inredning och kläder. Det osar kryddstark mat och i fönstren hänger döda djur som inte precis ökar ens aptit. Sen har vi förstås massor av märkeskopior av precis allt. Går man några gator bort kommer man plötsligt till Little Italy och då känns det plötsligt som man har anländ till Europa. Manhattan är allt en kulturmix av alla dess slag.
Här sitter jag med Malin som är på besök i NYC. Vi äter dumplings. Dumplings är den nya innerätten i NYC, när Sushin har blivit alldeles för vanligt. De små degknyten som kan jämföras med kroppkakor. Ganska gott men kanske ingen favorit, lite väl slemmig.
De flesta gästerna som kommer hit är italienare, (vilket betyder att svenskt kaffe inte är så illa ändå) samt skandinaver. Jag snackade lite med en av servitriserna. Hon var från Irland, och visste inte mycket mer om Sverige än vad vi äter. Dock ursäktade hon sig med att de andra Fika-caféerna faktiskt har svenska servitriser och kockar, samt att de andra ställena är mycket större och har större utbud.. får nog ta och besöka de andra ställena också!
Idag har jag besökt ett svenskt café som heter Fika. Förutom denna som ligger vid Central Park, finns det även två andra Fika-cafén på Manhattan. Tydligen går svenskt hem här. De serverar köttbullar, skagenröra och massa svenska kakor. De säljer även massa andra svenska ting som Gevalia Kaffe, och lingonsyltburkar.
Jag tog en kaffe och en kanelbulle, så nu har jag fått min dos av Sverige för en liten stund.
Ringer namnet John Ericsson någon klocka? Kanske, kanske inte. Han var i alla fall en känd ingenjör/ uppfinnare på 1800-talet. Hans mest uppmärksammade uppfinning är propellern. I USA är namnet välkänt, (dock ska jag nu erkänna att namnet förvisso var bekant men jag behövde ändå googla honom) förutom det är han även känd för det krigsfartyg fartyg som han konstruerade för USA, USS Monitor som var ett av historiens första bepansrade, ångdrivna krigsfartyg och användes under det amerikanska inbördeskriget. En intressant man.
Nu var det slut på den historielektionen.
Så vad är det nu för ett lite gäng som står uppradade på bilden? De människor ovan är medlemmar i John Ericsson Society, en grupp som startades i början på 1900-talet och som är engagerad i hans arbete och forskning till det . Här firande/hedrade de hans födelsedag vid hans monument i Battery Park, Manhattan och självklart var jag där och bevakade. Efter intervjun frågade de mig om jag vill hänga med på middag, som jag gladligen tackade JA till. Väldigt glatt gäng och jag hade mycket trevligt.
Men efteråt ploppande en allmän fundering upp, hur mycket får man egentligen ta emot som journalist? Går gränsen vid en kaffe? Restaurangbesök eller en gratis resa t.o.m.? För vad är egentligen mutor, och hur påverkad blir man av gåvor? Dock ser jag inte middagen som jag nämnde ovan som en muta, utan bara att det var väldigt trevlig att de bjöd med mig, men det tåls att fundera på.
Den här äldre mannen brukar sitta utanför vår matvaruaffär. Han har alltid med sig hemlösa kattungar i koppel. Jag hoppas och det verkar som han verkligen är en djurvän. Jag antog att han också var hemlös, men tydligen åker han ända i från sitt hem i Brooklyn för att enbart upplysa de som bor på Upper East om alla dessa föräldralösa katter som finns i NY. Och så hoppas han att någon frivillig ska adoptera en kattunge. Han brukar fråga mig om jag vill ta med en hem - gratis. Hur söta de än må vara, så vet man ju att husdjur är dyra i drift.
Söndagar är den bästa dagen i New York.
Trafiken lufsar fram i lagom takt, du hör få sirener och inget tutande, folk är fritidsklädda och avstressade. Tunnelbanan är trivsam och gles, på avstånd hör du ett gitarrspel från en gatumusikant. När staden svalnat inför kvällen strosar folk lugnt längs gatorna. Söndagar är harmoni.
I dag promenerade jag i Battery Park. Bilden visar parken och man kan glimta frihetsgudinnan i horisonten.
Att gå på bio utomhus är sådant man bara ser i filmer... eller gör i NY. Det var faktiskt hur mysigt som helst att sitta med picknic och lite vin precis vid Hudson River i solnedgången. Stämningen var på topp och man hörde och såg filmen tydligt! Detta är något som jag verkligen kan rekommendera om man besöker NY under sommartid. Det finns ett flertal utomhusbiografer spridda i parker, så det är bara att googla och hitta parken som visar den bästa filmen.
Nu har jag äntligen gjort premiär på stand-up comedy… som gäst alltså. Det var roligare och bättre än vad jag hade föreställt mig. Vi var på ett ställe som heter Comedy Celler, som beskrivs som New Yorks mest pålitligaste komediklubb. (Vad det nu innebär.)
Eftersom varken jag eller min vän Erika hade varit på stand-up förut, gjorde vi den största missen av dem alla – vi satte oss längst fram.
Mycket riktigt, vi blev förnedrade av varenda komiker som uppträdde. Jag antar att vi, två blonda från Sverige, var en enkel måltavla för dem. Men allt var bara på skoj. Komikerna var mycket duktiga och jag kommer definitivt att gå och se en show igen.
Här är en länk till ett klipp från David Letterman show med Nick Griffin, en av komikerna som uppträde. Och Ja även denna komiker förnedrade oss.
http://www.youtube.com/watch?v=Eru5EwL95Bk&feature=related
(Det var förbjudet att ta kort där inne på klubben, men jag passade på att fota scenen när föreställningen var slut. Tyvärr blev blev bilden då inte så rolig. )
Det har varit värmerekord i flera dagar. Tydligen så har det inte varit så här varmt sedan 70-talet. Staden bistår med vatten och nedkylningsrum, och på nyheterna uppmanar man folk att se till de äldre extra noga. I vissa områden har sprinklersystem automatiskt startats på grund av värmen.
Men i dag var det äntligen lite kyligare, och man behövde inte ligga inne och trycka nedanför AC:n precis hela dagen.
Även om jag befinner mig i New York har jag inte kunnat undgå tragedin som ägde rum i Norge i fredags. Det finns nog ingen där hemma som inte har blivit påverkad av detta!
”Det värsta våldsdådet i Nordens historia”. Så sa Fredrik Reinfeldt när han kommenterade de hemska terrordåden i Norge.
Amerikanska tidningar har frontat med det på första sidan.
Världens ledare David Cameron, Barack Obama, Angela Merkel och många fler, har visat sin sympati.
Jag har följt presskonferenser och NRK:s direktsändningar i flera dagar. Varför han dödade dessa 93 människorna var för att göra PR och få uppmärksamhet för sitt manifest. Det har han tyvärr verkligen lyckats med. Ett sorgligt PR-jippo.
Nu begär han öppna dörrar under häktningsförhandlingarna i morgon, – jag röstar för stängda. Han ska absolut inte få en till plattform där han kan berätta om sina idéer. Antagligen kommer även polisen att begära desamma.
I morgon klockan 12:00 svensk tid är det tyst minut för alla offer. Jag känner många svenskar som bor i Oslo. Lyckligtvis känner jag ingen som blev drabbad. Men ändå har jag de senaste dagarna känt ett starkt hat och kommer antagligen fortsätta att hata ett bra tag till!
Precis utanför där jag bor börjar Queensboro Bridge, som leder till Roosevelt Island och sedan till Queens. Från Manhattan kan man åka en linbana och leder över till Roosevelt Island, och det var precis vad vi gjorde.
I dag, när jag tog min vanliga promenad till Central Park såg jag ett bråk mellan en taxibil och en svart Jeep. Självklart var det inte bilarna som var osams, utan deras ägare. Att trafiken bakom dem stod helt still verkade inte röra dem i ryggen, utan de fortsatte att stillaståendes tuta och ha hotfull konversation kors och tvärs mellan två nedvevade rutor. Men efter någon minut öppnade mannen i jeepen tillslut bildörren och började kliva ur med sikte på taxichauffören. Taxichauffören besvarar i form med ett långfinger utstickande genom rutan och ett argt utrop – Fuck you! Sedan körde han snabbt därifrån.
Om jag ska erkänna så blev jag lite besviken när fajten dog, hade varit kul att se hur långt man kan gå på grund av att någon sniker sig före i trafikkön. Så icketypiskt svenskt att vara så temperamentsfull, men verkligen så härligt typiskt New York.
(Dock tog jag aldrig någon bild på dem men jag fotade jag några taxibilar i stället, för att få lite stämning) Förresten vet ni varför alla taxibilar ser likadana ut? New York har ett taximonopol som instiftades under depressionen på 30-talet för att garantera att inte taxichaufförerna inte körde runt i osäkra skrothögar. Man krävde då att alla chaufförer som hyrde eller ägde en bil skulle ha en licens på den, en "madallion". 1967 målade man alla medallionbilar gula för att kunna skilja dem från svarttaxis.
Jag undrar om man rent lagligt får lacka om sin bil till "taxigult"?
I dag har jag ätit svenskt godis! Butiken Sockerbit är helt nyöppnad, den enda i sitt slag och ligger i West Village på Manhattan. Det var snyggt, flashigt och stilrent, för att bara vara en godisaffär. Självklart var godiset dyrare än i Sverige men man är bara glad att ett sådant här ställe existerar mitt i NY. Dock saknade jag mina favoriter - Karamellpojkarnas Kryptoniter (trots att karamellerna är så sura att man får sår i gommen av dem). Men jag hittade andra goda ting som kompenserade det. De sålde även massor av annat svenskt, som knäckebröd, lingonsylt och Algrens bilar. Även Fjällräven-ryggsäckar är populärt att köpa där. Tydligen får man dem till ett billigare pris här än i Sverige.
Och jag var inte ensam om att gilla de färgstarka målningarna, en del valde till och med att förgylla sin bröllopsdag + bröllopsfoton med detta färgkalas.
Utanför Museiområdet var det graffiti överallt. Här var det inte bara kludder i form av några slarvigt skrivna bokstäver som man ofta ser vid tågstationer. Detta var konst. Graffitimålarna stod och beskådade varandras målningar, för att hämta inspiration antar jag.
I dag har jag varit och besökt museet MoMA PS1 som är en av de största och äldsta konsthallarna i USA för modern konst. Det ligger ute på Long Island i Queens. (MoMA = The Museum of Modern Art )
Den konstnären som jag tyckte var intressantast eller underligast rättare sagt, var Laurel Nakadate: Only the Lonely (konst i form av filmsnuttar). Där hon ensam, med endast en dold videokamera utsatte sig själv för riskfyllda situationer. Som att bjuda hem tre okända män samtidigt till sig själv och låta dem dansa till musikvideo av Britney Spears. Eller att hänga med män hem som hon hittat på internet och be dem att spela död på olika sätt. Eller bjuda hem en okänd man till sitt kök och be han sjunga "Ja må du leva" samtidigt som ni äter tårta. En del män hade självklart andra förväntningar, och självklart helt ovetandes om att de filmades. Jag vet, det låter lite sjukt. Men antar att konst är lite konstigt, kanske där av namnet.
Ser ni att det står "New York Police Dept" med neonbokstäver? Bilden är tagen mitt på Times Square - Ett galet torg fullt med blinkande ljus och skyhöga skrapor.
Jag tycker att det är lite småkomiskt att skylten till polisstationen är i neonfärgerna rosa och blått. Känns inte så respektingivande och något som jag skulle få en chock över om jag såg i Sverige. Men nu är vi trots allt på Times Square i New York City och inte i Borås.
När man bor i USA känner man att folk verkligen är stolta över sitt land. Vart man än går i NY ser man den berömda flaggan fladdra i vinden eller susa förbi i form av en bildekal.
Kläder och kepsar med trycket: Proad to be an American, säljs vid stånd längs alla gator. Amerikanska flaggan syns överallt, eller ”Stars and Stripes” som den också kallas.
Denna patriotism kan få en annan svensk, som knappt sjunger nationalsången på skolavslutningarna, att bli lite chockad. Men det är dock lite häftigt att USA som är en sådan jätte nation har lyckats förena så många människor, där alla har olika blodslinjer, religioner och etniciteter. Det de har gemensamt är att de älskar sitt USA.
Dock är de inte ensamma om att vara förtjusta i denna maktnation, med tanke på att det finns cirka 20 miljoner illegala invandrare här och säkerligen lika många som drömmer om att En gång flytta hit.
Grönsaker här kostar skjortan! För att få en avokado är man tvungen att punga ut 22 kronor. Då får en som äter avokado till varje måltid, som jag, börja ändra sina matvaror. Dessvärre gäller detta alla grönsaker. Jag upplever att det är upp till det dubbla priset och då jämför jag med Stockholm. Dock kan man äta sig mätt på en pizza slice i NY för 1 dollar (cirka 6kr). Med den ostabila ekonomin som råder i USA är det kanske inte så konstigt att folk göder sin familj med skräpmat i stället för hemlagat.
En annan observation är att det finns så många restauranger, Manhattanbor gillar verkligen att äta ute. Grönsaker är förvisso dyra, men en matkritiker från New York Times skrev så här när han förklarade varför det är så många restauranger på Manhattan: "Unless you earn a significant amount of money here, you simply can’t afford an apartment with a dining room. And without one you are more than likely to eat out most of the time or enjoy a takeaway".
Och det låter väl som en ganska rimlig slutsats.
Här om dagen när vi steg in i en Liquor store (som ett mini Systembolag fast mer opretentiös och hittas på varje gata ) där en anställd frågade om vi ville provsmaka svensk sprit - Karlsson’s Gold vodka. De visste inte att vi var svenskar så det var lite rolig. Den var från Skåne och tydligen gjord på potatis. Tjaa, det smakade bara sprit, så jag antar väl att den var god då. Men man blev lite chockad över att det är tillåtet att servera alkohol bara så där till kunder och inte visade vi legitimation för den delen heller.
Svensk vodka här är bland det finaste du kan dricka när det gället sprit. Jag har märkt att det verkligen finns en marknad här i USA för det. Jag trodde innan att det bara var Absolut Vodka som var stort här, men där hade jag fel. Svedka till exempel, svensk sprit som jag aldrig har hört talas om, har hög status och serveras vid drinkborden på de finaste nattklubbarna. Dock lyser hederliga shots med sin frånvaro, här är det i stället tidskrävande drinkar som gäller.
En sak som slog mig väldigt tidigt är att folk har ”onödiga” jobb här. Någon jobbar med att öppna dörrar, till många affärer och hus. En del jobbar med att enbart stå i hissen och trycka på rätt knapp till rätt våning. En del jobbar med att enbart bära väskor, eller enbart stå och vinka in taxibilar åt hotellgäster. En del står och delar ut tidningar. På restauranger och nattklubbar jobbar de med att stå utanför toaletterna och ge ut toalettpapper eller bistår gratis med hårspray och vax. Behöver man så mycket service? Så jobbigt är det väl inte att ta sitt toapapper själv eller trycka på en hissknapp? Man skäms lite och känner sig lat för att någon ska behöva göra dessa simpla sysslor som man egentligen kan göra enklare på egen hand.
En gång propsade jag på att ta mitt eget toapapper men då blev tanten som jobbade där upprörd och menade på att jag måste låta henne sköta sitt jobb. Det är ju sant, man måste ju respektera att de är anställda för att göra detta och det ger en lön som är livsviktig för många familjers överlevnad. Fler arbetstillfällen är alltid positivt.
Här är ingången till mitt hus. Dock är detta egentligen bara en fin fasad, för efter att man gått in genom huvudporten, måste man gå in igenom en städskrubb, sedan ut igen och ner för en brant brandstege, sedan gå och undvika vattnet som droppar från taket, för att sedan komma till min lägenhetsdörr. Men eftersom det ligger på Upper East Side är det okej. Jag läste i någon guidebok att det är i det här området man kan få se Ivanka Trump strosa runt med en dvärgpudel i handväskan. Än har jag inte sett till henne.
Nu pratar jag inte om det fina hotellet The standard Hotel, utan ”New York-standard” som ett uttryck för hur standarden är på boenden i staden. När vi letade boende fick vi ofta höra av mäklare och hyresvärdar att: ”Ja, som ni ser så är det New York-standard”. Så vad menas med detta utryck kan man ju undra.
Jo, det innebär att du betalar över 20 000 kr i månaden för en lägenhet som inte är stor, inte fräsch och har fula möbler. Jag delar lägenhet med två svenska tjejer och har turen att bo ganska stort så att man har ett eget sovrum. Det är lyxigt. Men mina grannar, också svenskor, bor sex tjejer i en liten studio (en etta). Jämför bara med vad man kan få för boende i Stockholm eller vilken annan stad i Sverige för det priset. Men med tanke på att New York är staden dit folk vallfärdas från hela världen för att få inspiration och skapa kreativitet, så spelar standard noll roll!
Egentligen hade jag redan bestämt mig i julas. Jag skulle till New York, så enkelt var det bara. Så efter sex månader av lång väntan landade äntligen mitt plan på John F. Kennedy Airport i New York. Flygresan gick bra. Lång och sömnlös eftersom jag aldrig kan sova på platser förutom i en säng. Efter att vi fått tillåtelse att gå ut ur planet kände jag nervositeten komma. Jag hade ju i månader jobbat för att få ett visum och lagt timmar på att fylla i alla dessa papper och blanketter. Det var ju inte så att jag gick runt med en bomb runt midjan eller knark i tarmen. Men jag antar att jag var rädd att tullen skulle neka mig att komma in i landet om jag klantigt svarade fel på min adress eller på någon annan dum fråga.
När jag stod i kön till tullen passade jag på att nyfiket studera de andra passagerarna. Bredvid mig stod det en ensam ung kille som också verkade lite ängslig. När han tog fram sitt pass såg jag att passet hade den bekanta svenska kronan på framsidan. När jag insåg att han var svensk kändes det kul. Konstigt nog så kände jag redan längtan efter samhörighet, trots att jag hade lämnat svensk mark för endast tolv timmar sedan. Vi började småprata en liten stund tills det var min tur att gå fram till tullpersonalen.
Jag gick med ett ansträngt leende fram till en man bakom en glasruta. Han öppnade mitt pass, kollande på mig och sedan på passet och sedan på mig igen utan att röra en min. Sedan sa han: "Du liknar någon, en kändis, en skådespelerska, vad heter hon nu igen… just det Drew Barrymore".
Jag blev lite chockad av att den allvarliga mannen som jag för några minuter sedan varit så rädd för, helt plötsligt började prata celebriteter med mig. Det var lite lustigt, även om det inte var första gången någon tyckte att jag var lik Drew Barrymore. (Trots att jag själv inte riktigt ser likheten). Så efter vår lilla konversation om Hollywoodkändisar och look-a-likes önskade han mig en ”Pleasant stay in America”. Sedan log han och gav tillbaka mitt pass. Sedan vandrade jag ut mot utgången som skulle ta mig till skyskrapor, Broadwaymusikaler och The Yankees, och konstaterade att min nervositet hade varit helt i onödan!
Ny i N.Y.
Jag är Hanna Aqvilin. En Boråstjej som är 24 år gammal och nyutbildad journalist. I början av juli packade jag ner mitt liv i en väska och flyttade till landet där drömmar går i uppfyllelse.
Här ska jag skriva för Nordstjernan samtidigt som jag ska lära känna New York. I bloggen delar jag med mig av allt jag upplever här och jag kommer att reflektera kring hur det egentligen är att vara ny i New York.