February 26, 2016 - 02:39 pm
Den som inte vill bli på efterkälken och helt tappa kontakt med vad som händer i den ständigt pulserande verkligheten måste förstås följa med i tiden. Det finns givetvis många sätt att hålla sig orienterad. Det enklaste är att bara leva, att finnas till, och lyssna på vad andra pratar om och att iaktta vad som sker. Ett annat beprövat sätt är att lusläsa allt som står i tidningarna. Tidningarnas uppgift är ju bland annat att spegla vad som händer omkring oss. Därigenom får man en mångsidig bild av tillvaron. Just detta har jag gjort fredagen den 26 februari 2016. Därför kan jag meddela alla läsare som vill följa med i tiden att följande inträffat.
55 miljoner iranier erbjuds idag möjlighet att gå och rösta på i förväg godkända kandidater till ett nytt parlament. Inte mindre än 6000 iranier ställer upp till val för de 290 platserna till parlamentet. Dock finns endast ett hundratal reformvänliga mittenkandidater bland dem som ställer upp. Därför lär det inte bli några genomgripande förändringar i parlamentet efter valet. Ayatollorna lär inte tappa sitt fasta grepp. Men kärnvapenavtalet är i alla fall i hamn tillägger kanske Mr. Secretary, ambassadör Kerry belåtet.
I Charleston, Carolina hålls primärval bland demokraterna. Carolina är en tung indikator på hur resten av den amerikanska Södern kommer att rösta läser jag. Det lär vara de svartas röster som är viktiga att vinna. I valet 2008 utgjorde de svarta 55% av de demokratiska väljarna. Sally Nesbitt, som arbetar som städerska på ett hotell i Charlestone, säger: ”För mig spelar det ingen roll om kandidaten är svart eller vit. Det väger tyngre att hon är kvinna”. Säkert delar många kvinnliga röstare Sallys uppfattning.
Litet vid sidan om en notis på sidan 19 får jag veta att stockholmspolisen larmades till en trafikolycka på E4. Jag får också läsa följande upprörande beskrivning av hur en kvinna lämnade ifrån sig sin baby i Migrationsverkets lokaler i Norrköping. Kvinnan förklarade att hon skulle besöka toaletten, men kom aldrig tillbaks. Den dam som hon överlämnade babyn till överlämnade i sin tur barnet till en säkerhetsvakt. Då upptäcktes en lapp på barnet: ”Ta hand om mig och mina syskon” stod det på lappen som var skriven på franska. Vad som därefter hänt får vi inte veta.
Svensk idrott ska stå för demokrati deklarerar Björn Eriksson, ordförande i Riksidrottsförbundet i en lång artikel på sid 6. Han menar upprört att avslöjandena om dopning och korruption kastar en mörk skugga över hela den internationella idrottsrörelsen. Jag tror alla håller med honom. Det finns oemotsägliga påståenden.
På sidan 18 meddelar Jimmy Åkesson, S.D. att hans parti vill att medborgarskap skall kunna annulleras om det beviljats på felaktiga grunder. Jimmy tycker att vi bör ta i med hårdhandskarna mot alla flyktingar. I varje fall mot dem som fuskar.
Allt detta och mycket mer har jag inhämtat bara genom en hastig genomgång av dagens tidning.
Det är såväl berikande som sorgligt att följa med i tiden
1 comments
December 21, 2015 - 10:25 am
De flesta människor behöver tro på någonting. Den som inte tror på någonting tappar liksom fotfästet i livet. Medan den som tror på någonting har någonting att hålla sig till. Det blir lättare att leva, om det finns någonting att tro på. Även om det bara är drömmar och saknar praktisk förankring i den realistiska värld vi lever i. Vi är alla medvetna om, att olika folk runt om på klotet har skiftande religiösa uppfattningar. Kristna människor tror på Gud. Han huserar i himlen. Det anser och hoppas många troende. Där finns givetvis också Jesus, Den Helige Ande och Sankte Per. För miljontals människor är det en glädje och tröst, att det ligger till på detta sätt. Livet blir för dem mer meningsfullt och uthärdligt härigenom.
Islamister tror som bekant på Allah. Troende islamister faller dagligen på knä i bön. Helst bör de då vara riktade mot Mecka. Allra helst vill de vallfärda dit och be på platsen, där han verkade. Allah representerar det goda här i livet. Hinduer har miljontals gudar. Ganesha, Kali, Shiva och Ardanarishvara är några av dem. I Afrika existerar åtskilliga stamreligioner. Chandashi heter en i Västafrika. Trots att de flesta religioner sägs bygga på kärleken har de flesta krig brutit ut på grund av kärlekslöshet.
Tomten har för oss nordbor inte så mycket med religion att göra. Tomten är en snäll farbror med skägg. Han skall egentligen komma lufsande när snön faller. Eftersom vi ofta numera har snöfria jular får vi finna oss i, att han gör entré på barmarken. Enligt sagorna lär han också kunna komma genom skorstenen. Men det är bara enligt sagorna.
Min tro på tomten tog slut, när jag var omkring sex år. Min storasyster Ninne sprang på julaftonskvällen alltid vid femtiden ut ur rummet, där vi hade julgranen. Efter en stund kom hon flåsande tillbaka och då iförd tomteansikte. Jag listade snart ut, att hon hämtade tomteansiktet i en garderob i hallen. Egendomligt nog förblev vi alltid lika förväntansfulla och glada över julklapparna, som hon delade ut. Bara själva tron på jultomten räcker, även om man vet, att ansiktet ligger i en garderob. Vi behöver drömmar om någonting overkligt. Många religioner hämtar sannolikt sin styrka i snarlika drömmar.
Julen har som vi alla vet numera blivit en kommersiell högtid. Utanför NKs stora skyltfönster mot Hamngatan stannar ständigt stora mängder vuxna och barn, som beskådar de snillrika leksaker och gåvor, som finns att köpa. Tåg som rullar fram lastade med färgsprakande prylar. Körer av tomtegubbar som sjunger. Änglar som dansar och snöflingor, som faller. På andra sidan gatan sitter några frusna kvinnor med sorgsna ögon i hucklen och tigger småslantar från jäktande flanerare. Vi lever i en vansinnig värld.
Lyckliga är de som tror på tomten. På en snäll värld. Människor fyllda av barnatro. Där folk får leva i fred och någorlunda välmåga och där det vackra och goda får existera.
0 comments
August 05, 2014 - 09:25 am
Vädret har en Strindbergsk dramatik. Ena stunden mjuk som en nyfödd kattunge. Andra stunden ylande som en varg och kall som ishavet. I år har vi haft en värmebölja.
Bölja är ett felaktigt ord. En bölja är inget varaktigt fenomen. En bölja går över. I år stannade värmen i vecka efter vecka. I varje fall i Sverige. En del folk till stor glädje. Andra till förtret.
Ulla, vår kära granne på Torö, var förbannad i tonen, när jag språkade med henne i telefon. I princip hatar Ulla temperaturer över 20 grader. Hon har haft skäl för sitt hat hela denna sommar. Tempen har legat upp mot 35 grader länge. Hon har dessutom ytterligare ett skäl att vara misslynt. Det luktar pyton i viken utanför hennes kåk. Att bada i vikens vatten har Ulla aldrig betraktat som uppfriskande. Nu är det ogörligt. Algblomning råder. Det går knappt att se vattnet. Långa, illaluktande sjok av döende alger täcker vatten ytan.
Vi vet, att det i grunden är människans – dvs vårt eget – fel, att det blivit på det här sättet. Vi har i sekler varit ovarsamma mot vår miljö. Övergödning har ägt rum. Vi har kastat och slängt saker i naturen. Saker som naturen inte på egen hand kan ta hand om.
Samtidigt har vi kanske trott, att snillrika forskare skulle kunna laga vad vi under en lång tid åstadkommit av felgrepp i naturen. Vi kan visserligen tillverka raketer, som tar oss till månen, mediciner som gör underverk, utföra hjärttransplantationer och mycket annat förnämligt. Men nature i sig, att till exempel minska algblomningens förödande framfart i skärgården går vi uppenbarligen bet på.
I sommar togs Stockholms stad fullkomligt över av den väckelserörelse, som går under namnet Pride — åtminstone under hela den vecka spektaklen ägde rum. Hundratals engagerade människor - enligt en tidning mer än 600,000 - dansade, sjöng, skrek, viftade med flaggor och vimplar och tog över gator och torg i Stockholm. Vår statsminister och alla andra politiska partichefer deltog i firandet. Dock avstod Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson från det hela. Deltagarna dansade fram med vimplar i händerna och log i kärlekens namn. En formidabel folkfest! Ungefär som när kronprinsesan gifte sig med Daniel.
Personligen har jag svårt att avgöra, vilka budskap Priderörelsen försöker förmedla. Jag är precis, som de flesta andra, positiv till, att alla människor skall behandlas med respekt. Alla skall behandlas lika och med värdighet. Vare sig de råkar vara man eller kvinna, muslim eller ateist, svart eller vit, homosexuell, eller straight, transvestit eller någonting annat. För mig är det upppenbart, att människor kan fatta kärlek till varandra oberorende av kön, hudfärg eller religiös tro. Homosexuella och lesbiska förhållanden kan bygga på lika uppriktig och varaktig kärlek som guldbröllopsfirande traditionella par kanske gör för de traditionsbundna.
Jag är övertygad om, att många av deltagarna i Pride delar mina sympatier på de allvarliga punkter jag just nämnt. Därför tycker jag det är tråkigt, att dessa värderingar kommer i skymundan bakom de tivolimässiga upptåg och jippon, som ofta omger arrangemangen. En huvudperson i årets spektakel har varit en särskilt ståtlig kvinna eller kanske man. Säkerligen har hon eller han utsetts på grund av att hon eller han gjort väsentliga gärningar i kampen för jämställdhet och tolerans. Hon/han framträder med välansad mustasch. Hon/han kan betraktas som det man väljer. Man eller kvinna går bra vilket som.
Denna utsuddning som Pride ägnar sig åt av vad som är manligt och kvinnligt vänder jag mig mot. I mina ögon är båda egenskaperna förnämliga. Manlighet kan ofta behövas och betraktas som befriande. Kvinnlighet är alltid bedårande. Låt oss aldrig sudda ut de begreppen.
0 comments
May 23, 2013 - 01:08 pm
Det började i Husby. Det började en natt i en av Stockholms förorter, Husby. Bilar sattes i brand. Fönsterrutor, pangades, sten kastades, parksoffor vräktes upp och ner. Det mesta som gick att vandaliseras gav man sig på och trasade sönder. Poliser ryckte ut. Piketer vrålade varningssignaler. Människor skrek. Snälla kvällsvandrare sprang vettskrämda hem. Och sökte skydd. Kiosker stjälptes. Barn grinade efter mammor. Mer poliser kallades ut. Battongerna ven i luften. Ungdomar arresterades och kördes bort. Bråk och förödelse fortsatte hela natten.
Normalt fredliga människor trodde, att så här besinningslöst och destruktivt kan det aldrig gå till i ett så demokratiskt styrt land som Sverige. Vi svenskar kanske är fåordiga och tillbakadragna. Men snälla och väluppfostrade. I Syrien och Irak vet vi genom TV, att bomber smäller, att upplopp hör till vardagligheterna, att det som en gång byggts upp meningslöst krossas. Att anarki och hopplöshet råder. Men här i Sverige vet vi bättre. Ingenting blir bättre om vi beter oss som vettvillingar och kastar sten på varandra.
Tidningarnas reaktioner blev kraftiga. ”Så här får det under inga omständigheter gå till!” skrek man ut i de flesta tidningar. Såväl den politiska oppositionen som den sittande regeringen höll med. Samhället får icke tolerera, att några personer - vem de än är - tar över makten och våldför sig på andra människor och egendom.
Nästa natt i Husby fortsatte förstörelserna. En del människor vågade aldrig gå utanför dörren. Efter Husby kom andra förorter. Norsborg, Tensta, Rinkeby. Hagsätra etc. etc. På en del håll försökte de som bor i samhällena att gå ut på gatorna för att om möjligt på egen hand se till att ordning återställdes. Några menade, att polisen, som i något fall agerat onödigt brutalt, orsakat att bråken blivit onödigt omfattande. Andra ansåg, att det är omöjlígt för polisen att utföra sina uppgifter om den inte får använda visst våld. Det går helt enkelt inte att uppträda artigt och belevat mot den som kastar sten på en.
De allra flesta förstår, att desperat ödeläggelse och stenkastning löser inga problem. Tvärtom. De tar bara längre tid att bygga upp allting som förstörs. Även om det stora flertalet vet, att det ligger till på detta sätt fortsätter emellertid vanvettet.
Varför??
Någonting har uppenbarligen gått fullkomligt fel i ett samhälle, när människor mot sin egen övertygelse griper till våld och skadegörelse trots att de innerst inne vet, att detta är fel.
Även om det förmodligen finns många orsaker, som tillsammans bidrar till att det blivit på detta sätt, har säkerligen arbetslösheten spelat en särskilt dominerande roll. Den som inte får något jobb och därför ej kan försörja sig tappar givetvis tron på det samhälle, i vilket han eller hon vill bo och kanske bilda familj. Om sysslolösheten fortsätter växer den allt eftersom till hat. Den personliga möjligheten att göra någonting åt saken är begränsad. Ekonomin i hela Europa sätter käppar i hjulen. Företagen kan inte producera, eftersom efterfrågan på varor sjunker. I brist på efterfrågan minskar behovet av arbetskraft. Arbetslösheten fortsätter att växa. Den onda cirkeln fortsätter så länge depressionen råder.
Att fortsätta spara sig ur krisen löser inga varaktiga problem. Bidrag av olika slag kan förmodligen lindra en del. Inrättandet av fritidsgårdar eller terapianläggningar eller hjälp till vidareutbildningar likaså. Men att leva långsiktigt på bidrag förvärrar säkerligen mer än det hjälper. Kriser av det slag vi upplever just nu i inte minst Stockholms förorter har djupa rötter. Rötter som är utomordentligt svåra att finna snabba lösningar till. Fråga såväl Fredrik Reinfeldt som Stefan Löfvén. Det finns inga politiska trick som omedelbart kan skapa balans i dess frågor.
0 comments
May 17, 2013 - 01:10 pm
Ibland dröjer det månader ”innan man kommer sig för”. Eller ”får ändan ur vagnen”, som det ibland mer konkret uttrycks. Nu hände det emellertid. Under maj månad hann vi med tre föreställningar
Först ut såg vi en föreställning på Orionteatern. Orionteatern ligger på Söder, på Katarina Bangata. Förmodligen är det extra lämpligt att teatern ligger just på Katarina Bangata. Jag har nämligen för mig att det finns några stycken lantliga kåkar i närheten av den gatan
Speciellt lämpligt var det förstås, eftersom några av kåkarna kunde inrymma bås för allehanda djur. Aktörerna på Orionteatern består nämligen endast till en bråkdel av mänskliga personer. Huvuddelen består nämligen av andra exemplar ur vår Herres Hage.
Två av de medverkande är synnerligen välväxta kor. Kor behöver spaltor eller bås att bo i. Den ena kon heter Sindy och den andra Ronja. Utan att veta närmare skulle jag gissa att de väger minst 250 kg vardera. Dessa två måste därför ha rejäla ställen att avnjuta nattvilan i.
Ensemblen på Orion består inte endast av kor. Betydligt fler djur har förnämliga roller. En svart hingst heter Duglas. Han gör entré och är elegant. Utöver de nu nämnda fyrbenta djuren uppträder i denna ”musikal”, som föreställningen kallas, ett stort antal kacklande höns. En stor getabock, vars namn jag inte lärt mig, kommer med jämna mellanrum bräkande in på scenen. Ett antal griskultingar gör underbara, rultande entréer. Morrande band av hundar springer i kapp på arenan, alltmedan danska gårdsgäss, ostörda av alla slags oväsen, förnämt kliver runt i halmen
Hon, som har hand om alla djuren, heter Suzanne Berdino. Suzanne växte upp i en cirkusfamilj. Nu är hon cirkusdirektör och djurtränare. ”Jag läser djuren genom att titta dem i ögonen utan att stirra” säger Suzanne. Dessutom pratar hon konstant med dem. ”Kärleken öppnar djuren. Det är hela hemligheten” tillägger hon.
Musikalen heter ”Hjälp sökes”, handlar om två handfallna bröder, som får hjälp på gården av Suzanne, som kan tala med djur. Kristina Lugn har skrivit manuset . Benny Andersson har gjort musiken och Björn Ulvaeus sångtexterna. Utöver alla medverkande kor, grisar, höns, getter och hästar består besättningen också av de välsjungande skådespelarna Johan Ulvesson, Magnus Roosman och Sofia Pekkari
På Stockholms stadsteater lilla scen såg vi några dagar senare en föreställning som hette ”Krapps sista band” Krapps sista band är en monolog i vilken författaren, Samuel Becket, på sin födelsedag varje år spelar in ett kassettband, där han reflekterar över sig själv och året som gått. Monologen blir till en dialog mellan Krapp och ett yngre jag. Föreställningen sker med fotografiteknikens hjälp i olika miljöer. Dels i en steril öken, där det enda palmbladet faller och dör och slutligen brakar ner, när den unge mannen försöker hänga sig i det, dels i ett skymningslandskap, där snöflingor sakta dalar ner. Vi får bevittna märkliga ting. En ung man - förmodligen på flykt – kommer inspringande och kastar sig handlöst på marken. (en akrobatisk prestation i sig). Samme unge man försöker i den torra öknen fånga in en karaff med vatten att svalka sig med. Ingenting lyckas. Under tiden sitter Krapp i Ingvar Hirdwalls gestalt och lyssnar på sitt liv alltmedan han inflikar diverse kommentarer. En sekundmätare piper regelbundet in tidens gång. Snön faller stilla. Föreställningen är mättad av såväl tragik som komik. Tillbakablickar och filosofiska funderingar. Ingen kan förmodligen levandegöra sådana stämningar bättre än Ingvar Hirdwall.
Sist i raden såg vi Anton Tjechovs Körsbärsträdgården på Stockholms stadsteater. Pjäsen hade sin urpremiär i Moskva för mer än ett sekel sedan.. Sedan dess har den hunnit spelas världen över ett nästan oräkneligt antal gånger. Inte mindre än tio gånger på Dramaten. Gamla idoler som Lars Hansson och Tore Teje var med i det förgångna
Pjäsen handlar om en aristokratisk ryska och hennes familj som återvänder till familjens belånade gods alldeles innan det skall auktioneras bort för att kunna betala alla lån. Detta lyckas ej. Föreställningen slutar med att familjen tvingas lämna godset medan körsbärsträden huggs ner.
”En mättad vacker dikt där repliker och blomblad svävar ner mot en svart rymd och osäker framtid.”, skrev en teaterrescensent om föreställningen..
Finare kan det inte sägas. Helena Bergström och Ingvar Kjellsson fanns med bland de många skådespelare som känsligt tolkade Tjechovs berömdas verk.
De tre föreställningar som vi hann med att besöka under maj månad utgör bara en liten del av samtliga pjäser som spelas upp i Stockholm. Det råder ingen tvekan om annat än att Stockholm är en av de huvudstäder som bjuder på varierande former av teater och skådespel. Enastående artister och förnämliga uppsättningar.
0 comments
March 17, 2013 - 05:48 pm
I svenska aktiebolag är det styrelsens uppgift att välja vem som skall få jobbet som verkställande direktör. Aktiebolagslagen dikterar reglerna. Punkt slut. I andra församlingar, organisationer, idrottsliga föreningar eller samfund av olika slag har växlande metoder med tiden vuxit fram och tillämpas vid valet av en ledare. I Afrikas stamsamhällen tillfrågades ofta de äldste om råd i kniviga frågor. De äldste kom att spela ledarroller Ålder och erfarenhet var goda egenskaper att äga för den som ville stå i täten. Ibland gick det mera krigiskt tillväga. Den som ägde de farligaste vapnen såg till att han inte blev förbigången vid tillsättandet av en ledarpost
Många av de sämsta ledarna som funnits i världen har kommit till på mindre demokratiska sätt. Rent kriminella metoder har ofta använts. Adolf Hitler, Muammar Qadaffi, Idi Amin för att bara nämna några av de värsta förbrytarna hanterade själva sina utnämningar på utsökt brutalt sätt och med användande av diverse våld
Mindre fräckheter tillämpas lyckligtvis i de flesta andra sammanhang. I mindre familjeföretag ger det sig ofta självt. Någon av sönerna tar helt enkelt över. Det blir aldrig tal om något val. En av sönerna - mestadels den äldste - får förtroendet att segla skutan vidare. Sådan succession fungerar oftast smärtfritt.
I Sverige oroar sig ibland vissa cirklar över att makten är alltför koncentrerad till ett mindre antal förmögna grupper i samhället. Den maktförskjutningen kvarstår så länge tillsättandet av ledare ligger kvar hos dessa grupper menar kritikerna. Facit visar dock att familjer som Wallenberg, Bonnier, Söderberg med fler som också ofta håller i tömmarna vid tillsättandet av chefer inom sina sfärer dock ofta lyckas prestera utomordentliga resultat. Av naturliga skäl saknas därför skäl att oroa sig över deras förmåga att påverka valet av chefer.
Under mars månad fick vi alla runt om i världen vara med om att i detalj följa hur den katolska kyrkan väljer sin ledare. Den katolska kyrkan tillämpar som vi genom TV och tidningar nyligen fick vara med om sin egen metod att välja en ny ledare - en påve. Alla kardinaler kallas till Rom från sina domäner i Europa, Asen, Amerika, Kanada och Sydamerika. Kardinalerna står, som vi vet, näst i rang efter påven. De samlade kollegorna till den som skall utses avgör således vem som skall väljas till deras ledare
När alla kardinalerna samlats i Rom stängs de in i Sixtinska kapellet. Där låstes de in och tvingades att sitta kvar tills de enats om vem som skulle bli påve. Och därmed deras nye chef.
När den kardinal de fastnat för därefter säger sig vara villig att anta uppdraget tänds, som vi sett, en särskild brasa i kapellet: i motsats till de tillfällen då man haft omröstning utan majoritet, då röken är svart - är röken nu vit. När den vita röken bolmar ut från kapellet vet alla att en påve blivit vald.
Den katolska metoden att välja en ledare tilltalar mig på många sätt. Dels fungerar den på djupt demokratiska villkor.. Till och med den nye påvens framtida underordnade får vara med och bestämma. De är alltså redan från början positiva till sin nye chef.. De kan inte tänkas motarbeta valet. Dessutom har själva proceduren med att bolma ut vit rök i skyn sina dramatiska poänger. Enligt mitt förmenande kanske andra organisationer borde undersöka om de kan övergå till en liknande metod.
Det finns många historiska situationer där val av en chef gått snett, När det svenska socialdemokratiska partiet skulle välja en ny partiordförande för inte värst länge sedan gick det snett trots att stor möda lagts ner på att få fram ett väl underbyggt val. Socialdemokratiska distrikt runtom i landet tillfrågades. Valet av Håkan Juholt var väl underbyggt. Likafullt blev hans saga om ledare mycket kort
Det är minsann inte lätt att utse en ledare
0 comments
January 15, 2013 - 09:25 am
Det anses många gånger både välbetänkt och nödvändigt att anpassa sig till ändrade förhållanden. Ibland kan det dock få vådliga konsekvenser om man följer det rådet. Annie Lööf är förmodligen beredd att skriva under på det
Annie Lööf heter den unga rödhåriga dam från Småland, som - säkert många känner till - sedan något år är chef för centerpartiet i svensk politik. Som nyvorden chef ansåg Annie Lööf på goda grunder, att det var dags att revidera partiets gamla idéprogram. Centern hette, som en del minns, förr i världen bondeförbundet. Bondeförbundet stod, som redan namnet antydde, för gamla jordnära värderingar. Värderingar som omfattades med bondsk envishet av trofasta människor, som stod med båda fötterna i lera på jorden och ofta kunde både mjölka en ko och sela en häst.
För inte så hemskt länge sedan bodde de flesta i Sverige på landet eller vischan som det också kallades. Då var bondeförbundet ett stort politiskt parti. Några av deras forntida ledare, Axel Pehrson Bramstorp, fungerade ett år, 1936, som statsminister. Sedermera blev också Torbjörn Fälldin landets statsminister. Då hade partiets namn ändrats från bondeförbudet till centern. De flesta svenskar hade redan då flyttat från landet till städerna. Urbaniseringen av landets befolkning har som vi vet därefter fortsatt i ökande takt. I dagsläget har bara en bråkdel av befolkningen lantliga rötter.
Den som för nöjes skull plockar fram ett gammalt allvarligt foto av Axel Pehrson Bramstorp med skägg och uppklädd i hög hatt och jämför detta med en nytagen bild av den ungdomligt slanka Annie Lööf med röd kalufs begriper omedelbart, att behovet av ett nytt idéprogram var överhängande.
Samtidigt anar varje någorlunda erfaren människa, att det leder till rabalder om man försöker ändra ting som ligger djupt förankrade i envisa lantliga själar. Människor känner sig förlorade om sådana förhållanden de betraktat som oomkullrunkliga plötsligt börjar ifrågasättas, Många vet, att månggifte förekommer i vissa kulturer. Invandrare från dessa kulturer vill förmodligen inte heller tvingas till skilsmässa om de av olika omständigheter måste bosätta sig i ett land där månggifte ej tolereras.
I det nu föreslagna idéprogrammet föreslog några unga och internationellt orienterade centerpartister bl.a. att partiet skulle acceptera månggifte. Då tog det formligen hus i helvete! Förmodligen vred sig gamle Bramstorp i sin grav över, att hans präktiga parti hade förflackats så till den grad att gamla heliga principer övergivits. Annie Lööf tvingades avbryta sin semester i fjärran land. Vid hemkomsten lovade hon alla rättrogna väljare dyrt att forna värderingar fortfarande gällde
Det uppseendeväckande och i alla medier ivrigt beskrivna rabalder, som detta försök inom centerpartiet att anpassa sig till en förändrad tillvaro, gav upphov till, innehåller åtskilliga andra och betydligt viktigare ställningstaganden än just frågan om centerpartiet skall införa månggifte i sitt program
.Hur villiga är vi alla eller kanske snarare - hur toleranta är vi alla – att acceptera värderingar som vi ogillar? Inte minst gäller den frågan i dessa tider då många människor från olika kulturer flyttar runt och vill eller tvingas bosätta sig på nya platser och i nya miljöer med annorlunda värderingar.
Jag vet, att en del svenska kommuner ogärna tar emot invandrare, som de med rätt eller orätt anser stjäl mer eller ställer till större oväsen än vanliga mer medgörliga svenskar. Det finns givetvis mängder av anledningar till att vi reagerar vildsint, när någon försöker ändra vår livsstil. Allt ifrån skolavslutningar i kyrkan eller skräniga kvällar på krogen. Det gäller att gå varligt fram om man har sådana uppsåt.
Det moderata partiet, som för några år sedan också ansåg sig vara i behov av en modernisering nöjde sig t.ex. med att endast lägga ”Det nya arbetarpartiet” till sitt namn. Förmodligen en mycket klok strategi. Det väckte i alla fall inte samma rabalder som det centern ställde till med.
0 comments
December 05, 2012 - 11:12 pm
Mestadels kan vi förutse vad som kommer att hända. Den som dagligdags smäcker i sig åtta varma korvar med bröd till middag och lunch och därutöver varvar dieten med att njuta av gräddtårta till eftermiddagskaffet blir så småningom ganska rund om magen eller smällfet och dör slutligen av oförnuftigt leverne. Det ena leder till det andra. Vi kommer inte ifrån vad slutresultatet kommer att bli. Vi tror på sannolikheter
Dock inträffar stundom de mest oväntade ting. Någonting som strider mot vad normalt skulle ske. När vi tittar tillbaka i historien upptäcker vi ibland till vår förvåning, att det historiska utfallet blev det motsatta till vad vi hade väntat oss. Ett av de kanske mest remarkabla hände, som vi vet, i England, när Winston Churchill för länge sedan förlorade valet i England och tvingades lämna Downing Street och premiärministerposten. Till de flesta människors stora tacksamhet och outsägliga lycka och glädje hade Winston Churchill som premiärminister lyckats rädda Europa. Nazismens terror var bekämpad. Ockuperade länder var befriade. Winston Churchill blev i mångas ögon symbolen för frihet och rättvisa. Det ansågs mer eller mindre givet att han därefter skulle omväljas till premiärminister. Det osannolika inträffade Han belönades istället med att förlora valet och premiärministerposten
Det blev i många européers hjärtan i högsta grad ett oväntat resultat
Just nu har någonting, som jag uppfattar som oväntat, hänt i den svenska politiska tillvaron.
Vid det förra valet kom. som vi minns det politiska partiet Sverige Demokraterna, in i Riksdagen. SD betraktades redan då av samtliga övriga partier som icke särskilt rumsrent. Vänsterns dåvarande chef Lars Ohly vägrade vid ett tillfälle t.o.m. att sitta i samma soffa som SD:s ledare Jimmy Åkesson. Sverigedemokraterna stämplas av många som ett främlingsfientligt parti som framför allt tycker att Sverige har en alltför vänlig syn på att ta emot utlänningar som söker sig till Sverige. Åkesson själv uppträder därför stundom klädd i nationaldräkt för att poängtera att han även utseendemässigt gillar att uppvisa en kärnfrisk bild av Sverige.
S.D. har sedan valet enligt de flesta opinionsundersökningar successivt fått fler och fler anhängare Förmodligen hänger detta samman med att arbetslösheten i Sverige är betungande. Enligt många bedömare bör Sverige därför inte ta emot fler utlänningar, eftersom landet redan har problem att skaffa jobb till sina egna invånare.
Under de senaste veckorna har S.D. utsatts för ett antal skandaler. Några av partiets ledare
råkade i blåsväder efter att ha yttrat sig grovt nedsättande mot människor som de ansåg hade någon annan kulör på sin hud än de själva. Flera av partiets ledande gestalter har därefter figurerat i spalterna på grund av att de gjort racistiska utrop och begagnat sig av en minst sagt ohövlig vokabulär. Det anses, som alla belevade personer vet, inte särskilt artigt att kalla en dam för hora, vilket en av SD-ledarna argsint men oförsiktigt gjorde. Ordväxlingen med vidhängande bilder visades i TV. Expressen publicerade även bilder av några höjdare inom Sverigedemokratin, som vid en nattlig vandring på Stockholms gator hade tagit med sig järnrör för att skydda sig mot eventuella attacker av meningsmotståndare.
De flesta politiska bedömare var övertygade om att Sverige Demokraterna skulle ta stor skada av alla skandaler, som på löpande band under någon vecka publicerades över hur flera av partiets ledare betedde sig.
Men motsatsen hände. Det osannolika inträffade. Istället för att sjunka i popularitet ökade S.D. sin popularitet i valbarometrarna. Sveriges Demokratiska parti har i de sista mätningarna mer än 8% av väljarkåren. S.D.skulle därför vara Sveriges tredje störst parti i riksdagen om valet ägde rum idag. Många frågar sig hur stora fadäser som behövs för att partiet ytterligare skall fortsätta sin ökning
Om ett meddelande kom, att en av svenska folkets nuvarande hjältar - fotbollsfenomenet Zlatan Ibrahimovic - petats av den svenska lagledningen från att vara med i landslaget skulle jag numera ej bli fullkomligt förvånad. Jag har med åren lärt mig att det mest osannolika fortfarande kan hända i alla tänkbara sammanhang.
Partiledare Åkesson, här utan folkdräkt.
0 comments
September 11, 2012 - 10:54 am
Kanske det ännu finns folk som minns rakstugor. Numera rakar sig folk hemma i badrummet. Eller nästan var som helst för den delen. Det finns, som det nästan känns löjligt att berätta om, små elektriska apparater som surrande klarar av all rakning. Så var det inte på rakstugornas tid. Även i Askersund fanns det en rakstuga. Dit gick såväl borgmästarn som rektorn. De tyckte förmodligen det var skönt att slippa skära sig hemma med den sylvassa rakkniven. Det var på alla vis behändigare och skönare att slå sig ner i rakstugan och låta barberare Lundkvist i rakstugan elegant svinga rakkniven. Utan att skråmor uppstod. Jag minns, eftersom jag och andra snorungar fann ett nöje i att genom fönstret till rakstugan bevittna, när barberaren tvålade in sina kunder. Han tog därefter ett stadigt tag i näsan på kunden. Det gällde att knipa till ordentligt över nästippen så att kunden låg stilla med ansiktet under rakningen. Särskilt roligt tyckte vi det var, när rektorn blev tilltvålad och utsattes fö näsgreppet i Lundkvists händer
Det är minsann inte bara barberare med rakknivar som försvunnit. Flera av mina kvinnliga kamrater i realskolan drömde om att bli telegrafkommisarier. Telegrafkommisarie kunde den bli som fick jobb på stadens telegrafkontor. På den tiden ringde man upp telegrafen och anhöll om att bli kopplad till det telefonnummer man önskade. Hela den här proceduren är naturligtvis nästan ofattbar för dagens telefonerare. Nu går allting automatiskt. Några mellanhänder med kvinnliga kopplare behövs ej. Det går smidigare och snabbare utan mänsklig hjälp.
När jag långt senare började min förta anställning på ett försäkringsbolag fick jag klart för mig, att den största gruppen av femininer på företaget var stanserskorna. Stanserskor var mestadels unga damer, som stansade hål i hålkort. Några stanserskor behövs inte längre i vår mer avancerade dataålder. Det är dyrt med människokraft. Automatiken tar hand om de ledsammaste jobben
De flesta av oss som försöker ringa till exempel Telia eller andra företag med massor av kunder besvaras ofta av följande harang: ”Tack för att du ringer oss. Alla våra handläggare är för tillfället upptagna. Eftersom du som kund betyder mycket för oss, ber vi dig vänta kvar i telefonen. Din väntetid beräknas till arton minuter!”
Dylika meddelanden beror givetvis på att det företag vi ringt upp inte tycker sig ha råd att anställa tillräckligt många handläggare för att kunna svara på bumsen. De lägger över kostnaden att vänta på den uppringande, trots att hon eller han kanske inte heller har tid och därmed råd att vänta.
Som vi alla vet råder stor arbetslöshet på de flesta håll. Så gott som alla länder har en arbetslöshet på omkring 8 % eller mer. Att vara arbetslös innebär inte bara, att man ej tjänar pengar till livets nödtorft – mat och husrum. Många arbetslösa hamnar dessutom i håglöshet och mentala problem. En del t.o.m. i kriminalitet och missbruk.
Det mesta av alla uppfinningar och med dem följande möjligheter att överföra tidigare tunga, slitsamma och enahanda arbeten till maskiner är givetvis någonting att glädjas över. Den strålande utveckling många haft på senare tid på så gott som alla områden har kunnat uppnås tack vare ständig automatisering.
När nu detta blivit sagt som en hyllning till framåtskridandet och automationen, tror jag, att vi framförallt i dessa dagar, då vi också upplever de eländen en tilltagande arbetslöshet ger upphov till, bör iaktta viss vaksamhet. En långt driven automatisering kan också leda till ett omänskligare samhälle,.
När jag för flera år sedan senast besökte Afrika förundrades jag över att se, att gräsmattorna i många parker och utanför hotell hölls klippta för hand av unga svarta med sina fordom använda machetes.
På min fråga varför de inte använde gräsklippningsmaskiner fick jag svaret. ”Vi har alltför stor arbetslöshet för det. De här grabbarna med sina machetes behöver också tjäna en slant.”
Kanske har vi något att lära av Afrika.
0 comments
July 29, 2012 - 11:08 am
Förr i tiden - för minst en mansålder sedan - kunde man köpa en full påse med hundra kolor på hamnkafeét i Askersund för femtio öre. Som den räknekunnige redan räknat ut kostade kolorna ett halvt öre stycket. Det var tider det! När man gör tillbakablickar luras man ofta tro att tillvaron var bättre förr. Efter bara någon sekunds eftertanke förstår man mestadels att så inte var fallet. Ändå ligger det en tjusning i att stundtals försjunka i minnet hu r det var en gång i flydda dar.
Det mesta förändras. Det gäller både priset på kolor och mycket annat. Förr i tiden hade varenda liten stad i landet ett kallbadhus. Kallbadhusen hade ofta en förförisk charm. En avdelning med bassäng för damer med sedesamma baddräkter och en annan med bassäng för herrar iförda sedesamma baddräkter. Nästan alltid åtskilda av ett hopptorn mellan sig. Numera ligger homo sapiens av båda könen utan besvärande plagg att skydda kropparna i en enda röra bredvid varandra på badstränderna. En del människor menar att allt detta är tecken på att utvecklingen gått framåt.
Hur många av oss minns idag den gamla tidens telefonkiosker? De var vackra skapelser i grönt som det stod ”Rikstelefon” i toppen på. Deras tegelröda tak var elegant utformade som kupoler. En av dessa reliker finns fortfarande kvar vid Kornhamnstorg i Gamla Stan, Många gånger fungerade de inte. Det gör inte den som nu finns på Kornhamnstorg heller. Snorungar hade på lek eller ibland på rent djävulstyg dragit ur sladdarna.
Idag har, som vi vet, varenda människa som hunnit fylla fyra år sin egen mobiltelefon. Därför behövs inte längre några gröna telefonkiosker med kupoltak. Men jag saknar dem. Egentligen är det förunderligt att man kan sakna sådant som vi med våra intellekt vet inte längre behövs. Men så fungerar vi människor. Det finns ganska många företeelser vi med våra hjärnor vet har spelat ut sina roller och numera är onödiga. Likafullt saknar vi dem. Tänk efter bara! För mig är de gamla telefonkioskerna en saknad sådan
Uppe i Gamla stan i närheten av det kungliga Slottet och finska kyrkan står en unik skapelse. Jag har inte sett en liknande skapelse någon annanstans. Jag talar nu om en pissoar som av vissa förnäma människor kallas urinoar. Endast en mansperson åt gången ryms i denna skapelse. Varför denna utseendemässigt riktigt snygga skapelse kommit att placeras i närheten av kungens slott kan jag endast spekulera i. Kan det måhända ha att göra med omtanken om att de högvaktssoldater, som värnar vår kungs säkerhet också måste beredas möjlighet att kasta vatten med jämna mellanrum. Det är i så fall behändigt för dem att utnyttja skapelsen i närheten av slottet. Förmodligen finns det helt andra skäl varför den unika kuren står just där
Franklin Forsberg var som många kanske minns USAs ambassadör till Sverige under Roland Reagans presidentskap. Franklin blev som säkerligen också många minns en färgstark ordförande för den svensk-amerikanska handelskammaren Eftersom vi lärde känna varandra mycket väl passade han ibland på att ge mig goda råd.
Av speciella skäl tänker jag ofta på Frank, när jag i mina vandringar genom Gamla Stan råkar passera pissoaren vid slottet. Det råd Frank en gång gav mig löd: ”Olle, When you have reached 70 years of age, never pass a pissoar without using it”.
Mötena med och råden från Frank Forsberg är precis som rikstelefonkioskerna företeelser som jag saknar.
0 comments
May 26, 2012 - 11:09 am
Som de flesta - om ej alla - vet bestämde Sveriges riksdag sedan århundraden tillbaka, att vårt land skall drivas som en monarki. Ett av våra politiska partier, vänsterpartiet, tycker att detta är fel. Det vore av olika skäl bättre med en republik menar vänstern. Några partier säger tveklöst ja till monarkin. Andra som exempelvis sossarna nöjer sig med att säga "nja". I varje fall så länge de vet att flertalet svenskar tycker om den glans och feststämning som en kung med drottning, stiliga prinsar och fagra prinsessor skänker. Övriga partier är mestadels helhjärtat för monarkin. En del folk vill ibland inte omedelbart bestämma sig.för var de står. Opinionerna svänger. Inte minst varierar uppfattningarna, när det visar sig att kungen eller någon i hans famílj uppträtt på sätt som väcker sympati eller ogillande
När kungen till exempel personligen för några år sedan engagerade sig i tsunami katastrofen växte hans popularitet. Han visade genom sin närvaro och sina handlingar hur starkt han kände för alla som drabbats hårt av katastrofen. Vid andra tillfällen sjunker förtroendet för honom. En del skriverier om hans privata liv har, som alla vet, utkommit i bokform. Boken som publicerades för något år sedan och som utmålade honom som den motvillige monarken blev därefter föremål för åtskilligt rabalder och smaklösa insinuationer. Det stärkte inte uppskattningen av honom.
De flestas kärlek för kronprinsessan Viktoria har dock ständigt varit stigande. Bröllopet med Daniel för några år sedan väckte - vågar jag påstå - närapå allmänt jubel.
Skönhet, ungdom och naturlighet går alltid hem. De flesta människor vill ibland - även om de förtiger det - få möjlighet att bevittna fest, glans, förälskelse och litet pompa. Just de ingredienserna fanns med, när kronprinsessan for på brölloppsresa i kungslupen på Stockholms vatten med sin tillbedde Daniel Westling. Härom veckan bjöd kronnprinsessan med sin make prins Daniel på ett annat bejublat evenemang. I Slottskyrkan döpte ärkebiskop Anders Wejryd deras förstfödda till Estelle, Silvia, Ewa, Mary . För säkerhets skull deltog såväl andra höga prelater och domprostar i ceremonien.
I Slottskyrkan bänkades precis så många människor som kyrkan kan rymma. Kungar, drottningar, prinsar och prinsessor från andra monarkier fanns givetvis på plats. Även många ofrälse hedrade dopet med sin närvaro. Daniels pappa och mamma från Ockelbo tillsammans med andra medlemmar av tjocka släkten satt självfallet på hedersbänkarna. Statsministrar av såväl modern årgång som tidigare årgångar, landshövdingar och näringslivsdignitärer sjöng med i psalmerna
Mest fascinerades jag av damernas hattar. Några hattar såg ut som om slingrande ormar hade letat sig upp på huvudena och fastnat där. Några damer hade nöjt sig ned små kalotter medan andra tagit i ordentligt och skaffat sig hattar som lika väl kunde användas som solparasoller. Den enda dam som jag kunde uppttäcka utan hatt var Corazza Bildt. Som kompensation hade hon emellertid skaffat sig en i ögonen fallande elegant röd sidenklänning som väckte stor beundran.
Till pingst for Marianne och jag ut till den förtrollande våren på Torö. När jag står på min förstutrappa på Torö tror jag mig uppleva samma paradisiska lyft av naturen som Gustaf Fröding förmedlar i sin dikt om våren. "Som ett hattflor på en herrgårdsfröken seglade en sommarsky" skrev han. Här ute på farstsubron ser jag inte ens ett hattflor. Himlen är molnfri och fullständigt klarblå.
Fåglarna kvittrar i alla buskar och träd omkring mig där jag står. Till och med aspen utanför köksfönstret som jag ganska ofta ogillar på grund av sina evinnerligt fladdrande löv som redan framåt juli börjar antaga en i mina ögon alltför dystert mörkgrön färg blir jag nu glad att se på nu, när lövverket ännu är nästan ömtåligt ljust och skirt.
Nere vid gläntan där jag har bilen parkerad kommer liljekonvaljerna om kanske bara några timmar eller i varje fall någon dag att blomma och sprida vällukt. Allt går alldeles för fort. Finns det någon mer förtrpollande doft än liljekonvaljens? Ingen parfymmakare på¨jorden har någonsin kunnat framställa en liknande vällukt än den naturen själv bjuder på..Jag räknar med att konvaljerna under alla förhållanden blir lagom mogna att plocka till en bukett till Marianne på Mors Dag. Eftersom alla barn är utflygna återstår bara jag som make att gratatulera henne på Mors Dag Vid närmare eftertanke slår det mig att det kanske är olagligt att plocka liljekonvaljer. Förmodligen kommer jag då att göra mig skyldig till en brottslig handling..Men det kan inte hjälpas- En bukett måste jag ändå prestera till mors dag.
0 comments
April 19, 2012 - 11:10 am
Föräldrar som strängeligen varnar sina telningar mot att äta godsaker och berättar för dem hur hur många svarta hål de kommer att få i sina tänder om de bryter mot varningarna. Föräldrar som ständigt framhåller vilken svår tandvärk de kommer att plågas av om de fortsätter att suga på sega råttor och fylla sina munnar med kokosbollar och sega dajm. Farhågorna radas upp på band. Den som äter för mycket får veta att han slutligen löper risken att bli tandlös och aldrig kommer att finna någon som vill gifta sig med honom.
Den förälder som beter sig på detta sätt och samtidigt i smyg går hem och njuter av den ena asken Aladdin efter den andra beter sig felaktigt och blir ett praktexempel på en person som tillämpar dubbelmoral. Det finns tyvärr många människor som går omkring och vet vad som är rätt och vad som är fel. Och som mer än gärna berättar för sina medmänniskor när de gör någonting fel. Men som själva i skymundan syndar mot reglerna.
I större eller mindre grad hänger vi oss nog alla ibland åt dubbelmoral. Inte heller - eller kanske allra minst - reklammakarna och annonsörerna kan svära sig fria från att ägna sig år dubbelmoral. Sällan såg jag förr i tiden i tidningarna så många vinannonser som jag ser numera. Annonser som frestar till köp av alkoholhaltiga drycker. Just idag läste jag till exempel ”Sauvignon - är äntligen här”. ”Apassimento - heter årets vin succé.” ”Vina Santa, är årets - bästa röda box”.
Soliga viner, fyllda av Italiensk värme. Fruktiga viner med smak från Chiles bedårande landskap. Berömmande uttalanden som får det att vattnas i munnen. Men därefter kommer släggan och förmaningarna. ”Hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet.” Barn som får alkohol hemma dricker sig berusade oftare än andra barn” ”Alkohol är farligt och beroendeframkallande”
Samtidigt som vi försöker njuta av alla godsaker som livet kan bjuda på har vi ett egendomligt behov av att varna föra alla njutningar. Aldrig får man vara riktigt glad.
I franska romaner ägnade sig ofta välbeställda herrar åt dubbelmoral. Om man sätter sin tro till de lättsinniga romanerna hände det ofta att de välbeställda herrarna som bodde i förnämliga våningar i innerstaden med sina familjer också kostade på sig ett mindre kryp-in på Montmartre för sig och sin maitresse. Maitresse kallades fala damer i Paris, som levde på kärlek, champagne och en smula rysk kaviar. En fransman som levde på det sättet praktiserade dubbelmoral på riktigt. Tilläggas bör att det givetvis är fel att pådyvla fransmän att just de står för ett dylikt leverne. Sådant existerat som vi vet lite varstans i världen.
En helt annan och förmodligen farligare form av dubbelmoral som blivit högaktuell nyligen gäller export av vapen till främmande länder. Som säkert många läst har Sveriges försvarsminister, Sven Tolgfors, lämnat eller tvingats lämna sin befattning efter anklagelser att han medverkat i att sälja svenska vapen till Saudiarabien Det är kringgärdat med stränga bestämmelser att sälja vapen till främmande makter Helt förbjudet att sälja till länder som betraktas som diktaturer eller befinner sig krig. Samtidigt vet vi att Sverige är beroende också av sådan industri som tillverkar varor som kan betraktas falla under beteckningen krigsmaterial. Det må gälla gevär kanoner, bandvagnar krut eller dylikt. Sammanlagt är det sannolikt åtskilliga tiotusentals svenskar som får sin försörjning från att arbeta inom försvarsindustrin .
Därigenom hamnar politikerna i svåra dubbelmoraliska dilemman Å ena sidan är politikerna beroende av sina väljare. De vill se till att deras väljare får behålla sina jobb Å andra sidan säger lagen att de inte får exportera till diktaturer. Som alltid leder det dubbelmoraliska dilemmat som då uppstår till ett val mellan pest och kolera, Antingen skall man lyda lagen och avstå från export eller att bryta mot lagen för att slippa avskeda tusentals människor.
På en rad områden griper dubbelmoralen in. Trots att jag nu tack vare vinannonserna vet att jag löper större risk att drunkna om jag nu mot alla odds skulle ta mig ett dopp avslutar jag nu denna artikel för att servera mig en pärla av favoritdrycken Gammeldansk
Jag uppträder nämligen själv understundom tämligen dubbelmoraliskt.
0 comments
March 30, 2012 - 04:59 pm
(Nu har ju försvarsministern, Sten Tolgfors, avgått sedan igår men här kommer mina funderingar runt den senaste "skandalaffären" i svenska regeringskretsar)
Sverige anses vara ett neutralt land. De flesta svenskar ogillar krig och våld. Vi tycker helt enkelt att krig är fult. Meningsskiljaktigheter måste kunna lösas på annat sätt än genom att dra kniv.
Det är en god inställning som alla som ej sitter inspärrade på dårhus instämmer i. Sedan kan det givetvis diskuteras hur neutrala vi egentligen är och har varit. För att kriga behövs inte bara kanoner, pansarvagnar och mängder av patroner. Som alla förstår måste ett krigförande land också förfoga över en hel arsenal av andra produkter innan de sätter igång ett krig
Eftersom Sverige har en industri som kan tillverka utomordentliga produkter på de flesta områden alltifrån flygplan till traktorer, bandvagnar och snus skulle många svenska bolag genom sin export kunna bli indraget i samtliga krig runtom i världen om ej exporten av sådana produkter som skulle kunna rubriceras som krigsmaterial omgärdades av kraftfulla restriktioner. Det är dock ingen lätt sak att veta hur och var gränserna går mellan sådana produkter som används i helt fredliga sammanhang med sådana som används för att försvara sig mot fiender eller sådana som syftar till krigiska angrepp
Givetvis behövs därför en granskning och därtill anpassade regler över vilka produkter landet får sälja och till vem Att sälja kanoner eller kulsprutor till krigförande länder är sålunda ej tillåtet.
Ett av de många länder som Sverige sålt produkter till är Saudiarabien. Bilar, truckar, medicinsk utrusning och kameror från Hasselblads är bara några. För sju år sedan träffades ett samarbetsavtal mellan Sverige och Saudiarabien En delegation från Saudiarabien besökte Sverige 2007 och presenterade sina planer på att bygga en antitankfabrik i Saudíarabien. Saudiarabiens önskan var att Sverige med sin expertis skulle hjälpa till att få igång projektet. Olika planer lanserades. Ländernas försvarsministrar var inblandade Leni Björklund som då var försvarsminister i den socialdemokratiska regeringe och därefter Sven Tolgfors nuvarande försvarsminister i alliansregeringen
Om allt detta som alltså hände för sju år sedan rapporterade Sveriges Radio för någon vecka sedan. Rapporten väckte trots att den handlade om händelser som låg nästan ett decennium bak i tiden egendomligt nog en våldsam debatt. ”Kan man tänka sig att Sverige på hög nivå diskuterat med en diktaturstat som Saudiarabien möjligheten att bygga en antitankfabrik i Saudiarabien”
De två närvarande ministrarna och andra med kännedom i ärendet förnekar att de aldrig någonsin tänkte sig var med om att bygga en sådan fabrik. Som fakta i målet bör också tilläggas att någon fabrik aldrig byggts. I realiteten har alltså ingenting hänt.
Den Sadiarabiska delegationen som kom till Sverige blev dock enligt artiga konventioner när utländska delegationer besöker landet bjudna på middag innan de återvände till sitt hemland
Middagen avåts enligt vad en samlad press rapporterat om ärendet på restaurang Claes på Hörnet i Stockholm.
Kanske stormen i detta vattenglas hinner bedarra tills det upptäckts att vi försökt krångla andra produkter till något främmande och illasinnat land.
0 comments
January 19, 2012 - 10:12 am
Efter det att nedanstående skrevs (19 januari) träffades socialdemokraternas högsta ledning för att diskutera affären Juholt. Kvällen därpå reste Juholt till sin hemstad Oskarshamn, Där höll han en presskonferens i vilken han meddelade att han med omedelbar verkan lämnade posten som partiordförande
Just nu vet vi alltså ej namnet på sossarnas partiordförande i valet 2014. /OW, 22 januari, 2012.
Laguppställningarna börjar klarna. De svenska politiska partier, som skall deltaga i valet till riksdagen 2014, har nu om inget fundamentalt nytt inträffar bestämt sig för vilka ledarna i de olika svenska partierna blir i samband med att valen drar igång. Brasklappen om ingenting fundamentalt nytt inträffar är nödvändig. En hel del kan givetvis inträffa. Vi är alla dödliga. Vi kan alla göra oväntade magplask. Många dylika har vissa av deltagarna redan gjort. Samtidigt kommer omvärlden som alltid att förändras med därpå följande krav på förändringar av laguppställningarna.
Laguppställningarna sådana de ser ut i början av 2012: Moderaterna Fredrik Reinfeldt
Folkpartiet: Jan Björklund, Centern: Annie Lööf, Kristdemokraterna: Göran Hägglund
Socialdemokraterna: Håkan Juholt, Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt
Miljöpartiet: Gustav Fridolin och Åsa Romson. Sverigedemokraterna: Jimmy Åkesson
Av de sammanlagt nio deltagande partiordförandena är inte mindre än fem nya på sina poster.
Bara bytena på ordförandeposterna orsakar turbulens i opinionsmätningar och partistyrka.. Ibland upplevs förändringarna som positiva injektioner. Nya och tilltalande idéer, nya och fräschare ansikten. Eller tveksamhet. Har nykomlingarna tillräcklig erfarenhet?
Jonas Sjöstedt blev med komfortabel majoritet vald till ny vänsterledare vid vänsterns stämma. Vänstern har alltsedan Gudrun Schyman var ledare för partiet betonat att partiet har en feminístisk prägel. I sitt tal som ny ledare för vänstern meddelade Sjöstedt att han också avser att ge partiet en miljöpolitisk inriktning. Eftersom såväl centerns Annie Lööf som miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson strävar åt precis samma håll kommer det att bli trångt om utrymme framför mikrofonerna, när miljöfrågor debatteras. Alla fyra vill givetvis tala om för väljarna att det egentligen är deras parti som är allra miljövänligast.
Under de två senaste åren har några tydliga trender konstaterats i svensk politik. Miljöpartiet och moderaterna har gått kraftigt fram medan socialdemokraterna rasat med en rekordfart som skulle lett Per Albin till raseri om han levat. Några partier hänger på gärsgårn att få plats i riksdagen. Kristdemokratrerna redovisar ibland siffror över spärren 4% och ibland under spärren. Inte heller centern är stadigt på rätt sida om spärren. Sverigedemokraterna visar väljarsympatier på omkring 5% trots att SD av andra partier närmast betraktas som pest.
Den stora osäkerheten är vad som kommer att hända politiskt rör socialdemokraternas Håkan Juholt. Han har mer eller mindre löpt gatlopp de senaste månaderna. Hans vara eller icke vara har diskuterats i snart sagt varje tidning, i radio och TV. På arbetsplatser, i hemmen och på fackliga möten. Han har som de flesta förmodligen redan hört till leda blivit beskylld för alla tänkbara fel och uttalanden han gjort. Tveksamma beslut han fattat. Han har dock hittills visat sig vara hårdnackat stryktålig. Under de senaste veckorna har många betydande socialdemokrater öppet krävt hans avgång. Håkan Juholt har dock stått fast vid att han valts av en enig socialdemokratisk kongress till partiets ledare. Han tror sig också veta att han fortfarande har det övervägande antalet socialdemokraters förtroende.
Efter den senaste debatten som hölls i Riksdagen den 18 januari mellan de olika partierna deltog också Håkan Juholt. Dagen därpå skulle socialdemokraterna träffas för att på ett särsklt möte särskilt möte diskutera partiets ledarfråga.
1 comments
November 20, 2011 - 03:11 pm
Jag har en bekant som har sina nycker men trots allt är en mycket underbar och trovärdig människa. Han har dock ett något eget sätt att bedöma och värdera sina medmänniskor.
Härom veckan var som bekant Grekland i hetluften. Grekerna hade under åratal levt över sina tillgångar. Grekland hade levt på lån. Den grekiska staten hade tillåtit sina medborgare att pensionera sig långt innan de kroknat av arbete. Den grekiska regeringen hade under decennier inte heller varit så petnoga som andra länders regeringar med att alla medborgare skall betala sina skatter.
Det finns som bekant många sätt att njuta av livet och förtränga det sorgliga faktum att notan måste betalas längre fram. När notan till sist lades på bordet av makthavarna i EU stod det klart att den grekiska staten stod på konkursens brant. För att undvika kollaps måste gamla synder rättas till. Bryssel talade klarspråk med Greklands president. Premiärminister Papandreou måste åka tillbaka till Grekland och se till att grekerna kom i ekonomisk balans. Dramatiska sparprogram måste genomföras. Annars!
Papandreou hade det kämpigt när han återvände till Aten och berättade vad grekerna hade att vänta om EU skulle hjälpa dem ur krisen. Det blev det ett herrans liv på gator och torg. Inte ville grekerna plötsligt tvingas leva på halva pensionen. Inte heller ville de plötsligt vänta i åratal innan de överhuvud taget kunde lyfta någon pension alls. Inte förstod alla statsanställda att de hade varit dubbelt så många som de egentligen behövde vara. Att det plötsligt skulle bli straff på att smita från skatterna kom också som en kalldush. När sanningens minut anlände till Aten och deras premiärminster Papandreou berättade att de alla hade att räkna med bistra tider. Grekerna blev ursinniga.
Allvarliga neddragningar gläder aldrig någon. Grekerna började demonstrera. De gick ut och vandaliserade gator och torg för att visa hur illa de tyckte om alla nerdragningar. De illasinnade utländska potentaterna i EU – företrädda av fransmannen Nicolas Sarcosy och tyskan Agneta Merkel skulle minsann inte tillåtas knäppa grekerna på näsan och bestämma hur de ville leva.
Papandreou hade det kämpigt, när han i Aten berättade om hur illa ställt det var. När han förstod grekernas motstånd mot alla neddragningar bestämde han att folket skulle få rösta. I en allmän folkomröstning skulle det grekiska folket själva få rösta om de kunde gå med på alla neddragningar. När tanken på en folkomröstning restes blev det topp tunnor värre i Grekland. Folket ville ej göras medansvariga genom att deltaga i en folkomröstning. När Papandreou fattade hur starkt motståndet till en folkomröstning var avbeställde han den. Som gammal erfaren politiker förstod han innebörden av det gamla budskapet: ”Hur man än gör har man ändan bak”.
Nu har Papandreou avgått och ersatts av en annan äldre herre vid namn Papademo som har den fördelen att han kan räkna. Med stor sannolikhet kommer Papademo att tvingas genomföra flertalet av de besparingar som frågan ursprungligen gällde. Men skillnaden är att grekerna nu tackat nej till en folkomröstning.
I början av denna artikel berättade jag om en vän som bedömer folk efter hur de ser ut. Papandreou har hudflängts för sitt sätt att agera. Först tvingades han gå med på EUs krav om nödvändigheten att spara.. När han mötte motstånd på hemmaplan med det kravet beslöt han om folkomröstning. När även detta mötte kritik avblåste han omröstningen. Hans agerande kan av många verka förståeligt. Av andra betraktas det som veligt.
Min vän har hela tiden stått upp för Papandreou. Papandreou har nämligen ett utseende som faller honom i smaken. En ledare av en gammal fin nation som Grekland skall ha exakt den
förnämliga hållning, ädla framtoning och aristokratiska blick som Papandreou har. Och hör sen!
Att ta in utseendet i bedömningen är givetvis i grunden felaktigt. Även om det kan ha sina poänger. Tänk bara ett ögonblick på andra ledare som exempelvis Silvio Berlusconi och Håkan Juholt…
0 comments
September 09, 2011 - 12:23 am
Ungdomlig vitalitet och fräschör eller mogen erfarenhet och rynkor?
Många som är tillräckligt ålderstigna erinrar sig förmodligen den slutliga debatten mellan Ronald Reagan och Walter Mondale i samband med presidentvalet i USA. Som många förmodligen också kommer ihåg hade flera väljare ifrågasatt valet av Ronald Reagan som president på grund av hans höga ålder. Det väntades att Mondale skulle använda åldersargumentet mot Reagan, som när debatten ägde rum redan fyllt 72 år. Skulle en så ålderstigen person kunna anförtros uppdraget att styra landet. Ronald Reagan förvånade Mondale med att själv ta upp frågan om ålder. Han hämtade in en poäng och åtskilliga skratt i debatten mot den betydligt yngre Walter Mondale då han i sin öppningskommentar sade ungefär följande. ”Jag tänker inte ägna mig åt att köpa några lätta segrar genom att ironisera över min motståndares ungdom och ytterst begränsade brist på erfarenhet”. Efter den salvan fick Mondale uppenbara problem med att polemisera över Reagans ålder. Genom det utspelet upplevde de flesta också att även om Reagan var till åren kommen så var det inte något fel på hans skärpa och vitalitet.
I Sverige är det just nu tvärtom vad gäller åldersproblematiken. För svenska politiker börjar det bli en merit att vara så ung som möjligt. Våra politiska partier befinner sig i en process att skaffa fram nya ledare. Denna process går synnerligen demokratiskt till väga. Lokala styrelser framför sina synpunkter Utvalda kandidater får visa upp sig inför sina partikamrater. De gamla ledarna byts ut även om de inte på långa vägar hunnit upp till normal svensk pensionsålder.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har redan lämnat sina jobb som språkrör. Om de hade knegat i ”vanliga” jobb hade de tvingats jobba vidare ytterligare några decennier innan de fått dra sig tillbaka.
Centerns Maud Olofsson har också lämnat chefsposten trots att hon själv - enligt vad pressen påstått - tror sig ha mer att ge
In på den politiska arenan rusar nu framåtsträvande, vitala ungdomar.
Annie Lööf heter den 28 –åriga kvinna som valts till ny centerledare.
Åsa Romson tillsammans med ynglingen med det poetiska namnet Gustav Fridolin är namnen på de nyvalda språkrören från miljöpartiet. Gustav Fridolin är jämgammal med Annie Lööf . Om två år kan de båda sålunda - om de så önskar - fira trettioårskalas tillsamman.
Jimmie Åkesson som leder Sverige Demokraterna är inte heller lastgammal I det nya sällskapet är han kanske en duvunge även om han redan firat sin trettioandra födelsedag Vänsterpartiets chef, Lars Ohly, har inte heller någon ålder att tala om. Ändå tycker vänsterpartiet att det är dags för honom att avgå. Fyra andra ungdomliga kandidater tävlar just nu om att utnämnas till hans efterträdare.
Några undrar med fog om de nu utnämnda ledarna för de olika partierna har hunnit samla på sig tillräckliga kunskaper för att kunna delta i styrandet av ett land. Har de tillräckliga erfarenheter på en rad viktiga områden? Saknar de ej den livserfarenhet som endast ett långt leverne i olika miljöer och ställningar kan ge? Är de egentligen tillräckligt torra bakom öronen?
Ungdomlig vitalitet finner vi ofta tilldragande. Friska tankar och spänstig kropp ger pluspoäng i många sammanhang. Samtidigt kan vi inte komma ifrån att lång erfarenhet och klokskap vinner terräng i andra sammanhang. Förvisso vore det därför lika enfaldigt att påstå att unga människor saknar förmåga till överblick som att hävda att äldre personer saknar fräschör och vitalitet. Givetvis finns det många äldre som är pigga i såväl huvud som kropp. Samtidigt som det finns ungdomar som kan framstå som eftertänksamma och kloka.
Tids nog får vi se om det nya vitala gänget också håller måttet vad gäller klokhet och eftertänksamhet.
1 comments
August 23, 2011 - 06:44 pm
Den svenska politiken har efter det senaste valet drabbats av lätt handlingsförlamning. Regeringen är som bekant sammansatt av en allians mellan moderaterna, centern, folkpartiet och kristdemokraterna. Det nybildade partiet – Sverige Demokraterna, SD, fick vid valet tillräckligt starkt stöd för att kunna hindra regeringspartiet från att på egen hand driva igenom sina förslag i riksdagen. I alla lägen då SD förenar sig med de rödgröna blir regeringen sålunda oförmögen att driva igenom sina förslag. Hittills har man hankat sig fram utan större prestigeförluster. Skulle emellertid regeringen stå fast vid sitt tidigare framförda löfte att införa ett femte jobbskatteavdrag kommer sannolikt regeringen att få svårt att få tillräckligt stöd. De tidigare genomförda jobbskatteavdragen blev populära. Det moderata partiets och därmed hela alliansens mål var redan från början att sänka skatterna - speciellt för alla löntagare. Jobbskatteavdragen passade väl in i den målsättningen. Införandet av ett femte jobbskatteavdrag i höst skulle sannolikt möta på starkt motstånd från oppositionen. De rödgröna vill ha slut på skatteminskningar. Statens pengar bör enligt dem användas till andra nödvändigheter som eftersatts. Den finansiella turbulens som nu råder i omvärlden har givit statsministern en tänkbar ursäkt att dra sig ur löftet om ett femte jobbskatteavdrag – I den skakiga ekonomi vi och andra länder nu befinner oss i måste man vänta med utlovade jobbskatteavdrag.
Sverigedemokraterna har i många frågor blivit tungan på vågen. Detta förhållande leder till en del makabra situationer. Samtliga andra partier säger sig ta avstånd från SD. Mona Sahlin ville inte ens ta i någon som tillhörde S.D .med tång. Lars Ohly vägrade också att slå sig ner i samma soffa som SD ledaren i samband med partiets inträde i riksdagen. SD betraktas framför allt på grund av sin inställning mot invandrare som ett mindre rumsrent parti. Ingen säger sig vilja samarbeta med ett parti som anses hysa rasistiska idéer. Det makabra resultatet blir att de som så kraftigt ogillar SD ändå måste söka stöd hos dem för att få igenom vad de vill.
Flera av de nuvarande politiska partierna håller just nu på att byta ledare. Den stridbara Maud Olofsson som en gång samlade ihop gänget som bildade regeringen har deklarerat att hon drar sig tillbaka. Minst tre kandidater har anmält sig vilja efterträda henne. Lars Ohly har redan hållit sitt avskedstal i Gnesta. Även hos vänstern finns det tre personer som kandiderar till chefsposten Miljöpartiet valde nyligen nya språkrör. Återigen blir det en kvinna och en man som skall samsas om ledarskapet. Kristdemokraterna har under senare år förlorat anhängare och ligger på gränsen till att få vara med i riksdagen. Därmed ligger deras nuvarande ledare, Göran Hägglund. som av många anses vara en hyvens person, i farozonen att ej bli omvald. Håkan Juholt, sossarnas nye ledare, har ännu inte hunnit bli riktigt varm i kläderna även om han uppträder med självsäker bravur. Det politiska fältet är öppnare än på länge. Vilka ligger varandra närmast? Några väsentliga skillnader är svårt att skönja mellan några av partierna. Den kanske viktigaste frågan gäller vilka av ledarna skulle kunna tänka sig att samarbeta med varandra Personkemin spelar säkerligen en stor roll.
Självklart vill och måste varje regering med kraft kunna driva igenom sin politik. Eftersom det nu existerar ett flertal politiska partier med nytillkomna ledare blir det i alltmer viktigt att sådana politiska allianser bildas som säkerställer möjligheten att driva igenom sina frågor i riksdagen. Det krävs ingen särskilt djuplodande analys för att slå fast att miljöpartiet med den stabila ställning partiet nu har i riksdagen kommer att spela en attraktiv roll när en regering skall bildas. Om den nuvarande alliansen lyckas finna en gemensam harmoni med miljöpartiet kommer de inte behöva snegla med oro på Sverige Demokraterna.
0 comments
August 07, 2009 - 09:20 am
I realskolan i Askersund öppnades nya dörrar. I grabbåldern gällde förstås bara fotboll. Fotboll och i några fall också efterföljande varm korv med bröd i någon familjs storstuga. Det var vanligt med storstugor och tåliga trämöbler på den tiden. Några år upp i tonåren slopades fotbollen som lördagsnöje. Det mest remarkabla inträffade, när flickor eller "tjejer", som vi mestadels kallade de taniga töser med kjol och tånglockat hår, som bjöds in. Från någon förmögen familj inlånades en vevgrammofon.
De vuxnas hemliga värld började smyga sig på om än med försiktiga steg. Foxtrot kallade vi det vi dansade. Ibland förekom lekar med frågor. Då började det mest avancerade göra stitt intåg. I en då förekommande lek minns jag svagt, att beroende på de svar man gav på ställda frågor kunde man få välja mellan alternativen: "klapp, kram eller kyss". Pelle som var ett år äldre än jag valde alltid "kyss" när han tävlade mot Birgit som var klassens sötaste.
Några år längre fram steg den sensuella temperaturen några grader. Då drogs gardinerna för i det rum sammankomsten pågick. Rummet förlades i skymning. Mörkleken kunde begynna. Nivån på fnissandet likaså. Vi var nog många som fick vår första trevande puss under mörklekens halvt förbjudna dagar. Vera, vars föräldrar var medlemmar av baptistkykan, var förbjuden att medverka i mörkleken. Hon fick alltid sitta kvar i finrummet. Lyssnade på grammofon och åt hallontårta.
Så vitt jag vet gifte sig Vera sedermera med en viril mansperson från Vretstorp och fick sex barn.
I juli samlas människor från så gott som hela världen i Stockholm. Hundratusentlas personer deltar i PRIDE festivalen. För många människor var det för inte så länge sedan brottsligt att ha en avvikannde sexuell läggning. Bögar och flator stängdes ute från arbetsmarknad och normalt socialt umgänge. Deras avvikande sexuella läggning ställde dem grymt utanför samhället. I Pride festivalen slår deltagarna fast, att olika sexuella läggningar har ingenting med en människas verkliga värde att göra. Pride visar vägen till ett öppnare samhälle.
I Pride tar man också avstånd till mörklekar av det barnsliga som ägde rum i min ungdoms Askersund. Istället för att samlas i barnsliga lekar i mörka rum med fördragna gardiner propagerar deltagarna i Pride fullkomlig öppenhet. Transperens är mottot. Pride hyllar samma ord - transparens - som finansbolagen nu efterlyser för att ta död på allt vad mörkläggning heter.
På Sergels Torg arrangeras ett av de många arrangemang. som hyllar frigjordheten. Att hångla sägs vara att njuta av varandras kroppar. Den av Pride arrangerade "Hångeldagen" äger rum på Sergels torg. Gamle Sergel skulle sannolikt ha rodnat om han bevittnat det som äger rum på hans torg. Inbitna Pride-deltagare menar, att kroppsliga lustar inte bara väcks mellan personer av olika kön. Efter besök på festivalen börjar jag förstå, att jag fastnat i en hopplöst gammaldags uppfattning.
På landsbygden i Askersund fanns det, som på andra håll, drängstugor, pigkammare och höskullar dit kontrahentena drog sig tillbaka för att ostört bedriva sina sexuella lekar. Nu är det tvärtom. Ingenting skall ske i mörkrum. Erotiken är, som vi vet, inte längre begränsad till dräng och piga. Dräng och dräng samt piga och piga går också bra. Promiskuiteten saknar inga gränser. Det gammalmodiga behovet av avskildhet tycks även ha försvunnit. Det hämmar oss endast från att leva ut våra känslor. Öppenhet och transparens gör tillvaron äktare och rikare
På så gott som alla områden har våra värderingar och levnadsmönster under senare årtionden genomgått kraftiga förändringar. Frågan är om inte de allra kraftigaste förändringarna har skett vad gäller våra könsroller. Vi ser diametralt annorlunda på sexualiteten, samlevnaden, barnuppfostran, var i världen vi ska bo och mycket annat.
En fråga som diskuterats på Pride-festivalen gäller barns namn. Den som döpts till Gottfrid får det bekymmersamt om han senare i livet vill byta kön och kalla sig för Ingeborg. Förutseende föräldrar väljer därför namn som Kim eller Leslie.
I vår familj har vi döpt alla gossebarn till Sebastian. Det känns tryggt för en gammalmodig och enkelriktad person som jag.
0 comments
February 07, 2009 - 02:08 pm
Pinsamheter och fadäser har vi säkert alla upplevt. Kanske till och med gjort oss skyldiga till. En del av den smärre sorten fadäser går att skratta åt i efterhand. ”Ingenting att lägga på minnet” som prosten sa, när han råkade släppa sig på väg ut ur sakristian. Andra fadäser är allvarligare och svårare att skämta bort med ett leende.
I den svenska skogsindustrin samlades brukscheferna förr om åren, när det fanns god avsättning av sågade trävaror och pappersmassa och augustimånen spred sitt varmaste sken till att äta kräftor, som dragits upp ur de mörka älvarna. Ofta fick den jägmästarfamilj som bodde närmast de kräftrikaste vattnen förtroendet att tillaga och bjuda brukschefer och styrelser till sina hem för att njuta av delikatesserna. En gång under mina år i skogsindustrin råkade en jägmästarvärdinna begå en i mångas ögon oförlåtlig fadäs. Av någon ofattbar anledning hade hon fryst ner de kräftor som fångats i mjärdarna. De hade kanske fiskats upp så långt i förväg, att hon fann det lämpligt att frysa ner dem fram till dagen då kräftskivan skulle äga rum. Vad än hennes skäl att frysa ner dem må ha varit så skulle hon givetvis ha sett till att kräftorna blev ordentligt genomkokta före serveringen.
Värdinnan kom, när kalaset tog sin början och stämningen var hög, förtjust vandrande intill det med kulörta lyktor festklädda bordet med en stor tallrik doftande röda kräftor i famnen. Allt var upplagt för ett praktfullt kalas ända fram till den stund, då den första gästen försökte bearbeta den första kräftan.
Trots den röda färgen hade kräftorna inte kokats upp ordentligt. Råa kräftor är som bekant ingen delikatess
Fadäsen var ett faktum. Kalaset avbröts. Middagsgästerna troppade av. Kanske gick var och en hem sitt och fick nöja sig med köttbullar och lingon. Värdinnan hade gjort en fadäs som hon kanske tvingades att bli tråkad för livet ut
Den katolska kyrkan med påven Benedictus XVl i spetsen har i dagarna utsatts för en fadäs av internationella dimensioner. Svensk television, SVT lyckades få miljoner katoliker i Europa att skumma av vrede. Bakgrunden var egentligen banal. En svensk kyrkoherde från Småland hade bestämt sig för att lämna protestantismen och övergå till ett ultrakonservatrivt brödrasskap av den katolska kyrkan SSPX, the society of St Pius X. I programmet Uppdrag Granskning tar SVT med förkärlek upp kontroversiella frågor för närgången granskning.
Därför sände SVT ner reportern Ali Fegan att rapportera om den svenske kyrkoherdens övergång till katolicismen. I samband härmed fick Ali Fegan möjlighet att också intervjua brödraskapets huvudman Biskop Richard Williamson om de ytterst kontroversiella synpunkter om Förintelsen han vid olika tillfällen givit uttryck för.
I SVT.s direktintervju med Biskop Richard Williamson, som uppenbarligen avlyssnades i såväl Vatikanen som i flera europeiska regeringskanslier, förnekade denne att Förintelsen ägt rum. Enligt hans övertygelse hade några nazistiska gaskamrar aldrig förekommit. Sällan om ens någonsin har en direktintervju ”Uppdrag Granskning” vållat sådant internationellt rabalder
Påven tog anstöt och anmodade Biskop Richard Williamson att be om ursäkt för sina felaktiga uttalanden
Om så ej sker sägs mellan raderna, att hans utnämning som biskop kan tänkas bli återkallad Förbundskanlser Agneta Merkel kritiserade påven. Hon fann inte hans klarlägganden tillräckliga
Även undanskymda program i en svensk TV-kanal kan således orsaka internationellt rabalder.
0 comments
February 07, 2009 - 02:07 pm
En gammal vän uttryckte sig ofta med orden ”Det liknar grisen!” när han såg någonting han ogillade. Det kunde gälla vädret, när det ösregnade dag efter dag. Men det kunde lika gärna gälla en vinst- och förlusträkning som visade illande röda siffror. Även balansräkningar eller smaklöst möblerade rum kunde likna grisen. Ibland, när jag besöker utställningar av modern konst, något som händer alltför sällan, tänker jag på min vän. Hans uttryck ”det liknar grisen” finner jag adekvat, när jag betraktar ett antal tavlor, som är mig fullständigt obegripliga. Modern konst föreställer ofta ingenting och har färgsättningar som hos mig i svåra fall leder till sura uppstötningar. Ändock händer det ofta att samma tavlor höjs till skyarna av kräsna, konsterfarna betraktare och säljs till belopp liknande sådan som i annonserna gäller för paradvåningar på Strandvägen.
Om smak skall man inte diskutera säger kloka människor. Det som någon tycker liknar grisen kan andra varmt beundra och betala så mycket de äger och har (eller i svårartade fall kanske mer) för att inköpa. Konstfack, ett lärosäte för konststuderande, har i dagarna hamnat i ett animerat bråk med S:t Görans Sjukhus i Stockholm.
En ung konststuderande, Anna Odell, ingick i ett projekt på Konstfack. I enlighet med det projektet klev Anna upp på ett broräcke för att kasta sig i Stockholms strida ström. Förbipasserande lyckades rädda Anna från det självmord de antog att hon var i färd med att begå. Anna fördes i ambulans till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där visade hon enligt tidningsuppgifter svåra tecken på vansinnigt beteende. Hon skrek, slog och bet de vårdare som kallats för att hand om henne. Hon försattes med tvångssele och drogades till lugn. Därefter fick hon tillbringa natten på sjukhuset. Vid uppvaknandet meddelade Anna, att hon inte alls var galen. Det var ingalunda frågan om ett självmordsförsök på riktigt. Det var endast ett spelat självmordsförsök. Anna agerade endast med i ett projekt från Konstfack.
S:t Görans sjukhus som åsamkades kostnader i samband med Annas så kallade konstprojekt
sände en räkning på 11,500 till Konstfack för den vård och det omhändertagande sjukhuset mot sin vilja tvingats medverka i.
Sällan har konst och konstigheter kommit så när varandra som i detta fall organiserat av Konstfack självt.
Utanför den ibland svårförståeliga konstvärlden finns som bekant mycket som retar människor. Den debatt som länge pågått och som väcker vrede i många kretsar gäller frågan om Sverige skall hålla kvar vid sin egen valuta eller använda sig av Euro. Det är nu 10 år sedan Euro infördes. I dagsläget används Euro av 16 länder. Det innebär att 329 miljoner människor i Europa handlar i den valutan. Många hävdar att det är hög tid för Sverige att ansluta sig till att använda Euro. Stina Nordmark, VD för Företagarna är en av dem. Höganäs stad har tillsamman med Haparanda bestämt sig för att använda Euro som parallellvaluta
I min egen lilla stad, Gamla stan i Stockholm, finns några butiker på Västerlånggatan som hängt ut en skylt med orden ”Vi accepterar Euro”
Delade meningar finns som bekant i de flesta frågor. Så också i denna. En del förespråkare för övergång till Euro menar, att Sverige skulle såväl praktiskt som ekonomiskt tjäna på att använda Euro. Andra menar istället att vår handlingsfrihet skulle komma att beskäras om vi genom att använda Euro måste anpassa oss till direktiv utfärdade i Bryssel.
Debatten kommer säkerligen att fortsätta. Lika säkert torde det vara att någon övergång till Euro från svenska kronan inte kommer att äga rum under innevarande mandatperiod
1 comments
February 07, 2009 - 02:06 pm
Vi lever både i ett harmoniskt Idyllien och i ett vedervärdigt Helvetia. Det är inte många kilometer som skiljer de två motpolerna åt. Ibland lever vi välmående individer till och med nästgårds till dem som upplever tillvaron svår.
Här i Gamla stan råder just, när jag skriver detta, skön julstämning och varm glögg. Den levande julkalendern, som Gamla stan instiftade, är inne på sitt fjärde år. Varje kväll klockan sex öppnas ett julkalender-fönster i någon gränd.
Härom kvällen hade turen kommit till Stora Nygatan. I en trång enrumslägenhet på den gatan bodde Carl Michael Bellman en gång med sin familj. Han hade det, som vi vet, inte särskilt ekonomiskt förspänt. När fönstret öppnades där, stod en man med luta och sjöng ”Käraste bröder, systrar och vänner..” för oss alla som trängde ihop oss i gränden för att delta i Gamla stans levande julkalender.
Några kvällar dessförinnan läste Mona Malm från ett fönster i en annan gränd ”Tomten” av Viktor Rydberg. Från Wrangelska Palatset, där Karl Xll en gång bodde, berättade en sentida ättling av släkten Wrangel om palatsets stolta historia. Även Tessinska palatset fick deltaga i kalendern. Stockholms borgmästare, Per Unckel, berättade och läste dikter om Mumintrollen av Tove Jansson. Julkalenderfönster öppnades i såväl slott som enkla tjäll i Gamla Stan under hela december fram till och med julafton
På var sin sida av varje port på Österlånggatan står små julgranar uppsatta. Och på Skeppsbron lyser den granna julgran, som Jan Stenbeck en gång monterade upp framför sitt kontor. Den granen kallas än idag för Stenbecks gran. Uppe på Stortorget kan besökare få smaka på en liten skiva korv från Härjedalen, en bit ost från Blekinge eller hårt knäckebröd från Mora. Sockervadd, marsipangrisar och hederliga, handgjorda skedar i eneträ finns att köpa
Nere kring Järntorget och Västerlånggatan öppnas den ena krogen efter den andra. Härliga rätter serveras. Stearinljusen fladdrar i röda stakar. Vita dukar och konstnärligt vikta servetter.
finns på borden.
Så nog råder Idyllien här i Gamla stan
Samtidigt läser jag hemskheter i tidningarna. Räddningstjänsten vågar sig inte ut i stadsdelen Rosengård i Malmö. Upploppen är alltför allvarliga. Knivarna blänker. Den polis, som trotsar varningarna och ger sig ut, löper risk att få en stenbumling i skallen.
Även i det glada Göteborg, där Kålle och Ada bor, får man passa sig. Kriminella gäng drar sig inte för våldsamheter. Många bilar har blivit sönderbrända. I församlingen Salem i Stockholms närhet finns folk som fortfarande betraktar Hitler som en hjälte. I Salem stängs en del av samhället den dag på året då demonstranterna tar över och marscherar genom stan. Bussar och tåg ställs av. Folk uppmanas att hålla sig inomhus.
Alltmedan fridsamt folk försöker bygga upp en julstämning och slår in sina julklappar i fina paket känner uppenbarligen många, att de inte har någon plats i samhället. Antalet så kallade ”utanförstående” tycks öka.
Eftersom jag nu har turen att leva i Gamla stan, där idylliska förhållanden omsluter mig i en behaglig känsla av varm medmänsklighet, passar jag på att önska alla eventuella läsare av denna artikel en harmonisk jul och ett gott nytt år fritt från knivkastning eller liknande otäckheter.
0 comments
February 07, 2009 - 02:04 pm
Åldrandet ser ut på ett annorlunda sätt numera. Från mitt barndomshem minns jag en tavla som hängde i mammas rum. Tavlan eller kanske snarare teckningen föreställde en äldre kvinna. I tavlans underkant stod det ”Jenny – En sjuttiofemåring”
Jenny porträtterades som en gammal fin dam. Vänliga, gammalvisa ögon, stadig blick, höghalsad blus, fårat, stilfullt ansikte och värdig något förnäm min. Ungefär som Selma Lagerlöf såg ut på de bilder som togs när hon mottog nobelpriset.. Jag minns också att jag tyckte att Jenny -sjuttiofemåringen - på mig gav ett intryck att vara urgammal, tillhörande en annan tidsålder Jag fantiserade om att Jenny mestadels satt i en varm plyschsoffa, drack en stillsam kopp kaffe eller vid högtidliga tillfällen kanske rentav ett glas sherry. Förmodligen betraktade hon den skenande omvärlden med förundran och tillbakahållen skepsis.
Det var otänkbart att föreställa sig att Jenny skulle resa sig upp, spänna på sig skidorna och ge sig ut i backarna på en hisnande slalomtur. Lika omöjlig var tanken, att hon plötsligt skulle klä sig i djärva urringningar och för att med en avancerad kavaljer vid sin sida sväva ut i en hetsig tryckare på ett stimmigt dansgolv.
Dagens sjuttiofemåriga damer ser - så vitt är mig bekant - inte alls ut som Jenny. Enligt fotografier från tidningar som tagit till sin uppgift att bevaka hur s.k. kändisar lever och roar sig förstår jag, att de inte har någonting gemensamt med Jenny. Åldrandet har ändrat karaktär.
Förmodligen räknar sig bara personer som redan fyllt 90 år som åldringar. De som bara är 75 tillhör i mina ögon kategorin barnrumpor. Detta gäller såväl män som kvinnor. I slalombackarna i Åre och Storlien möts personer av snart sagt alla åldrar i de farligaste nedförsluten. Och på dansgolven svävar oftast minst lika många pensionärer som entusiaster av mindre förnäma årgångar
De flesta av oss bär säkert på minnen av oförglömliga lärare och lärarinnor från skoltiden. Även om dessa lärare med nuvarande måttstockar förmodligen inte var särskilt åldersstigna framstår de i våra minnen som mossbelupna.
Det går att förundra sig över varför vi tycker att åldrandet förändrats så kraftigt. Givetvis har det med levnadsvillkorens utveckling att göra. Vi lever bättre och sundare. Vi har råd att ägna oss åt ett friskare liv. Tandläkare gör mästerverk med dem som förr saknade gaddar. Doktorer håller oss i vigör längre. Skönhetsvård kan åstadkomma mirakel. Kosmetiska produkter säljer mer än smör. Motion och gymnastik motverkar gammal spattighet.
Det finns mängder av skäl
Vitalitet och spänst har blivit nästan galna honnörsord. Många vill känna sig unga även om det var längesen dom var det. Nittioåringar gifter sig för att bevisa att hormonerna lever. Kurviga kroppsdelar och utmanande kläder eller brist på kläder anses attraktiva även när så inte är fallet. Sexualiteten har ett större underhållningsvärde i vårt samhälle än den hade under Jennys epok
Gamla vackert fårade ansikten utsätts numera ofta för kraftig sminkbelastning. Bröst opereras i vissa fall för att bli större och mer inbjudande i andra fall för att bli mindre och aptitligare. Det anses finare att vara ung än gammal, trots att det givetvis är finare att vara en ädel gamling än en usel yngling.
Jag började ovanstående betraktelser om skönhet och åldrande med att berätta om min barndoms Jenny. Åldrande och skönhet är könlöst. Det kunde lika väl ha gällt min barndoms Abraham som fått stå som utgångspunkt för mina tankar. Men på Abraham hade vi ingen tavla i mitt hem.
0 comments
February 07, 2009 - 02:03 pm
Varför säger vi att det är svinkallt, när det börjar bli frostigt utomhus? Grisar har ingenting med kyla att gör. Tvärtom minns jag som bondgrabb, att det var varmt och gosigt i stiorna där grisarna nöffade. Det är en förolämpning mot alla grisar att prata om svinkallt. Över huvud finns det många andra numera gängse uttryck som kan reta gallfeber på känsliga personer. Ordet ”-skit” användes tyvärr i dagligt tal av många människor för att förstärka de adjektiv de vill få fram. Skitrolig, skitarg, skithungrig, skitbra o.s.v. i all oändlighet. Till och med kommentatorer i TV, som förmodligen erhållit elementär språklig utbildning har svårt att hitta bättre förstärkningar än -skit. Underbart rolig, förtvivlat arg, hungrig till döds, strålande bra låter bättre. I varje fall i mina öron.
Kyla är ett tänjbart begrepp. Egentligen är det bara beväringar som under vintermanövrar övernattat i tält i övre Norrland i vilka eldvakten somnade klockan ett på natten, som har rätt att tala om kyla.
Här i mälarlandskapen har januari bjudit på tveksamma temperaturer. Med tveksamma temperaturer menar jag sådana där det ena sekunden knarrar under fötterna när man går ut och nästa sekund slaskar. Dalmasar och norrlänningar har haft det bättre. Åtminstone dom som gillar om snön ligger djup och som vill använda sig av pjäxor, skidor och sparkstöttingar.
Många av våra europeiska vänner har frusit om armar och ben denna januari. Ryssland förfogar som bekant över mer gas än ryssarna behöver för egen del. Gas från Ryssland transporteras därför i rör till Ukrajna, varifrån en del leds vidare till arton europeiska länder. Albanier, polacker, tjecker och andra har kunnat hålla sig varma under vintermånaderna tack vare den gas som strömmat från Ryssland via Ukrajna. När Ryssland drog åt kranarna till Ukrajna blev det därför kyligt inte bara i husen där utan även i husen i de arton andra sammankopplade länderna. I Bulgarien rapporteras 45 000 hushåll vara utan värme.
Frusna människor runt om i Europa hackar tänder och kräver att kranarna öppnas. Delegationer från EU strålar samman och försöker få den alltid närvarande Putin i Ryssland och president Jusjtjenko jämte premiärminister Tymosjenko i Ukrajna att hålla kranarna öppna. Putin hävdar, att Ukrajna bär skulden, eftersom det landet inte betalat gasräkningarna i tid. Jusjtjenko å sin sida säger sig inte ha råd,. eftersom Ryssland har höjt gaspriserna.alltför kraftigt.
Käbblet fortsätter medan människor fryser. Diplomatiska kontakter förekommer på alla nivåer. Till saken hör att Putin och Jusjtenko inte kan betraktas om särskilt såta vänner. Putin skulle helst se att Ukrajna fick en ny och ryssvänligare ledning.
Justjenko´s trevare att få Ukrajna att närma sig EU och NATO har retat gallfeber på Putin, som helst vill se Ukrajna som tillhörande Ryssland.
Även den politiska temperaturen närmar sig fryspunkten. Det kalla kriget är således rent bokstavligen i full gång
Det är således inte bara i Sverige som vi hoppas, att den nära framtiden skall bjuda på ett behagligare klimat.
0 comments
February 07, 2009 - 02:02 pm
Det är inte bara Barack Obama, som övertygande pratar om nödvändigheten att kavla upp skjortärmarna och börja arbeta. För oss alla gäller det att dra åt svångremmarna också. Att minska på konsumtionen så att pengarna räcker till. Priserna stiger i takt med arbetslösheten. Finanskrisen är urskiljningslös. Alla drabbas på ett eller annat sätt.
För inte så särskilt många år sedan försökte företagarna i avtalsrörelsen hålla nere de våldsammaste anspråken på löneförhöjníngar. Nu är det annorlunda. Rejäla löneförhöjningar är det inte ens tal om. Facken tycks var tillfreds om man kan slippa nedskärningar. Feta bonusar kommer att höra till historien. Lika sällsynta som att finna Cuba cigarrer i tobaksbutikerna i New York,
Härom veckan fick SAS anställda i förhandlingar finna sig i att gå med på försämrade villkor. Den krassa verkligheten har hunnit ikapp oss. Vi har att välja mellan att fortsättningsvis vara med i leken eller att låta andra länder och företag med lägre tillverkningskostnader ta över ruljangsen. Maud Olofsson är som bekant näringsminister. Hon har det alldeles särskilt besvärligt, när hon blir ansatt av alla som kräver, att staten har skyldighet att ta hand om alla som blir friställda. Ibland erinrar hon försynt - i den mån hon någonsin är lagd åt det försynta hållet - om att många av de bolag, som nu ber om hjälp gav miljarder i utdelningar för bara några år sedan.
Alliansen presenterar det ena stödpaketet efter det andra för att minska effekterna av finanskrisen alltmedan oppositionen hävdar att bidragspengarna är på tok för snålt tilltagna.
Miljarder hit och miljarder dit. Ingenting tycks räcka.
När all tristess om finanskriser och arbetslöshet blir alltför deprimerande gäller det att söka sig andra domäner, där det går att finna gnuttor av samförstånd.
Någon gång under våren skall det vara möjligt för personer av samma kön att gifta sig. I stället för ”att gifta sig” höll jag på att skriva ”att bli herre och fru”. Jag hejdade mig i sista stund från att ramla in i gamla konventioner. Äktenskapslagen har arbetats om. För många har det varit svårt att följa med i de olika turer, som nu lett fram till att samkönade skall kunna förenas i ett äktenskap. Begreppet partnerskap lanserades ett tag som ett alternativ.
Om jag förstått saken rätt kommer den nya lagen att stadfästas redan under våren. Även prästerna är med på noterna. I en enkät har 61 % av prästerna förklarat sig införstådda med att kyrkorna skall stå öppna för de människor av samma kön som vill gifta sig i dem. Dock skall de präster, som tycker att denna utveckling är synd och skam ha rätt att avstå från att agera i dylika förrättningar.
Företagsamma bagare har redan meddelat, att de till pingst är beredda att baka tårtor på vilka den gamla marsipanduon bestående av en man och en kvinna bytts ut mot antingen två kvinnor eller två män. Entrepenörena är som vanligt ett steg före de långsamma lagstiftarna.
Det påstås, att vi i Sverige har en utmärkt sjukvård. Så snart vi kommit in på ett sjukhus får vi en utomordentlig vård. Problemet är bara att komma in. Antalet bäddar är begränsat. I sann jämlikhetsanda har någon sjukvårdsorganisatör kommit på att det skulle bli bättre, om alla tilläts komma in på sjuksalarna oavsett kön. Då kunde alla sängar utnyttjas till sista plats. Kvinnor och män skall ligga sida vid sida.
Jämlikheten skall gälla i alla sammanhang. Snart är det bara Grönköping som har en robust karl som chef för polisen, Paulis Bergström. I Stockholm sköter som bekant den skörare Karin Götblad sysslan att hanteras med våldsamma bråkstakare
Vid Strömbron i Stockholm räknade jag idag till 78 svanar och ett oräkneligt antal änder. Det känns härligt att det i alla fall finns fåglar som trotsar såväl gråväder som bistra finanser och fortfarande simmar runt bland isflaken.
0 comments
February 07, 2009 - 02:01 pm
Efter många turer har de röd-gröna d.v.s. sossarna, miljö- och vänsterpartisterna samsats. Sossarnas Mona Sahlin hade länge svårt att dra jämt med vänsterns Lars Ohly. Därför prövade hon under en kort period på att utesluta honom från ett tidigare planerat samarbete. Hon förklarade sig nöjd sig med att leva sida vid sida med miljöpartiets båda språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Mona Sahlin tyckte uppenbarligen att Ohly mest ställde till besvär. Därför ville hon inte ha honom med i båten. Då gav många gammelsossar med tidigare djupa kärleksförhållanden till vänstern hals. Mona Sahlin, som inte kan beskyllas för att vara politiskt lomhörd, förstod omedelbart, att petningen av Lars Ohly inte höll. När hon fick en sådan knäpp på näsan, bjöd hon blixtsnabbt in Lars Ohly i gänget igen. Att Lars Ohly njöt av den reträtten var inte att undra på. Den finns belagd på många foton föreställande en skadeglatt leende vänsterledare.
Tillsammans kommer de nu återförenade tre partierna att utmana den sittande alliansen om regeringsmakten, när det under nästa år nalkas nyval. Vad den rödgröna koalitionen kommer att kalla sig för lär vi få veta, när de kommit överens på den punkten. Med tanke på att de haft svårt att komma överens på alla andra punkter får vi sannolikt ge oss till tåls i namnfrågan någon tid till.
Med tanke på att de har så gott som diametrala åsikter på ett antal väsentliga områden är det egentligen en mirakulös prestation med tvekan värd att applådera, att de slutligen fastnat för att vilja samarbete i en regering.
Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tyckte ursprungligen att EU var pest. De ansåg, att miljöpartiet skulle arbeta för att Sverige skulle dra sig ur EU. När de kom till insikt om, att den inställningen skulle förhindra ett samarbete med sossarna, böt de fot. Istället lyckades de få miljöpartiet att tycka, att EU trots allt var en organisation väl värd att tillhöra.
Lars Ohly och hans parti har så vitt bekant är ännu ej kommit till samma inställning beträffande nyttan för Sverige att tillhöra en europeisk union. Han är i princip avogt inställd till allt som kommer från Bryssel.
En fråga som debatterats sedan Fälldins dagar är energipolitiken. Alla inser, att det skulle bli nattsvart i landet och att många industrier skulle stanna om alla kärnkraftverk stängdes. Därför är alla sansade bedömare på det klara med att någon omedelbar eller nära förestående avstängning av kärnkraften skulle vara katastrofal. Inom alliansen har även centern med Maud Olofsson i spetsen anammat varsamhet i fråga om avveckling.
Våra kärnkraftverk börjar bli gamla. Även om de som nu sker successivt moderniseras och förbättras kommer de inte att producera el för alltid. Någonting måste således göras för att trygga vårt framtida energibehov.
Entusiasterna inom miljöpartiet tar avstånd från varje tanke på att bygga nya kärnkraftverk.
Vind och vatten och andra naturkrafter vill säkerligen inte bara miljövänner sätta sitt hopp till. Tyvärr lär det dock förhålla sig på det sättet, att vårt behov av energi inte skulle täckas även om det byggdes vindkraftverk med några hundra meters lucka på rad runt hela svenska kusten.
Ovan har jag endast snuddat vid två väsentliga frågor - Sveriges förhållande till EU och energipolitiken - där det rödgröna gänget redan har redovisat att de sinsemellan har helt olika eller snarare diametralt motsatta åsikter.
Om kvartetten Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly slutligen lyckas presentera en av dem alla gemensamt omfattat regeringsförslag torde den bravaden betyda att politik är det omöjligas konst
0 comments
October 09, 2008 - 10:09 am
Risgrynskastandet på brudpar utanför kyrkorna kommer att ta slut
Bröllop förbinder många med fest, romantik, dans och hurrarop. Andra med fänrikar och skyldrade gevär, Seglora kyrka och långa klänningar.
På den tiden svenskarnas konsumtion av spritdrycker bestämdes av motboken spelade bröllop en särskilt viktig roll. Då tilläts extra tilldelning vid såväl begravning, femtioårskalas som bröllop. Den som av myndigheterna till vardags icke fick dricka mer än en liter per månad fick som uppmuntran eller belöning en extra liter i tilldelning, när han fyllde femtio, höll bröllop för sin dotter eller begravdes. Grånade personer minns än herr Bratt som gav namn åt Brattsystemet. Han var ingen dumming han! Han visste och tog hänsyn till när folk behövde litet extra att dricka.
I gårdarna på Närkesslätten sköt de mer besuttna bönderna av fyrverkerier eller brände av några dynamitpatroner, när det dukades till bröllop för någon i granntrakten. Andra mindre försigkomna nöjde sig med luftgevär eller smällare inköpta på järnhandeln.. Huvudsaken var att det smällde. När bröllopsmiddagarna var avätna inne i kåkarna samlades traktens folk och ropade: ”Brudparet Ut!”. Nyfikna ville alla titta på brudparet när de ropades ut på förstutrappan och konstatera hur grann den nyondulerade bruden var i sin vita klänning, som alla visste att fröken Karlsson sytt.
Nu kommer det förmodligen att ta slut på risgrynskastandet på kyrkogångarna. Kyrkorna och andra religiösa samfund skall fråntas rätten att viga folk. Det framhåller RFSU genom sin generalsekreterare Åsa Regnér. Om hon får sin vilja igenom kommer det inte att finnas några brudpar att kasta risgryn på. Åtminstone inte på kyrkogångarna.
Det finns givetvis djupare bevekelsegrunder än risgrynskastande bakom RFSU:s förbud mot kyrkliga bröllop. Över huvud taget är hela äktenskapsbalken föremål för översyn. Nuförtiden finns det inte bara en kraftkarl som Gösta i Fridhem som vill gifta sig med en fager liten tös som Karin i Rosenlund. Gamla konventioner existerar ej längre. Moderna människor känner sig friare. Knut i Torpa vill kanske knyta hymens band med Fridolf i Läggesta. Lika väl som söta Karin föredrar att leva ihop med någon som heter Maja. Allt detta har även lagstiftarna kommit underfund med. Därför har man instiftat en särskild lag om partnerskap. Den lagen gäller givetvis inte endast samkönade personer utan alla som motsätter sig äktenskapets förpliktelser . Under år 2007 ingick 650 personer i partnerskap medan 47 898 ingick äktenskap.
Enligt många som följer de lagförändringar som varit under utarbetande är det troligt att regeringen kommer att förorda den utredning som förra året föreslog att alla oavsett kön skall ha rätt att gifta sig.
En del trilska präster har emellertid vägrat att i kyrkan låta samkönade förenas i partnerskap. Om kyrkan har rätt att vägra vissa människor rätten att sammanföras bara därför att de älskar en människa av samma kön har kyrkan uppträtt diskriminerande och bör fråntas sin rätt att viga. Så menar RFSU.
Självklart strider många människor med ett otal allvarliga överväganden och samvetsbryderier kring de frågor som har med samlevnad att göra. Sådant skall man aldrig raljera om. Dock kan man ej komma ifrån att även seriösa frågor ibland får humoristiska konsekvenser
Som jag i denna tidning konstaterat otaliga gånger pågår inte minst i Sverige en ständig förändring av det mesta. För den som ännu ej lagt märke till saken har jag nöjet att meddela
att den extra tilldelningen av sprit vid bröllop försvann för decennier sedan. Nu får som bekant de flesta köpa allt de önskar oavsett högtidsdagar
2 comments
October 09, 2008 - 10:08 am
Medan jag skriver dessa rader lyssnar jag med ett öra på radion. Det råkar vara söndag och klockan är elva. Därför kommer radioutsändningen från Storkyrkan i Stockholm. Biskop Caroline Krook håller högmässa. I år är det femtio år sedan kyrkan tillät kvinnor att prästvigas. Som många erinrar sig väckte det beslutet - om uttrycket tillåtes - ett Herrans liv. En del biskopar drabbades vid beslutet om att kvinnor skulle prästvigas av hjärtsvikt. Insikten om världens snara undergång blev dem för tung. Andra människor nöjde sig med att i protest lämna svenska kyrkan.
Men detta var som sagt ett halvt sekel sedan. Nu predikar ettusenfemhundra kvinnor i de svenska kyrkorna. Andelen kvinnor i kyrkan lär öka. 70% av dem som idag studerar till präst tillhör vad som otidsenligt nog benämnes det svaga könet. Den som lever om femtio år kommer kanske att betrakta det som en lika stor raritet att se en mansperson i predikostolen som att hitta en stolt fjällskivling i svampskogen.
Att vandra runt i Gamla Stan bjuder på många intressanta iakttagelser. Gatorna och gränderna har ofta fantasieggande namn. I de flesta städer har gatorna intetsägande namn. Namnet Storgatan till exempel säger ingenting mer än att gatan är stor. Från Amerika minns jag, att de flesta städer där har en Elm Street. Kanske det växte almar där en gång. Mer fascinerande är namnet ej Gamla Stan däremot bjuder på gatunamn som kittlar nyfikenheten. Ofta möter man namn på länge sedan flydda yrken. Vintappargränd och Yxsmedsgränd kan ingen någorlunda nyfiken människa gå förbi utan att stanna upp och tänka till. Var dessa platser verkligen ställen där vintapparna höll till eller en gränd där de bästa smederna av yxor var verksamma.
Många av de gamla gränderna minner oss också om yrken och system som ej längre existerar.
Till Skomakaregränd gick en gång på tiden stockholmarna, när de ville få sina skor halvsulade. Där satt nämligen skomakarna och pliggade. På Skräddargränd kunde man få sin gåbortkostym uppsydd. På Torgdragargtan bodde karlar med muskulösa överarmar, som på sina kärror drog upp produkter från hamnen vid Kornhamnstorg till Järntortget och andra platser där kommersen ägde rum.
Flera av de yrken, som givit namn åt gränderna, existerar knappast längre. Några torgdragare har jag inte sett till på decennier om ens någonsin. Skomakarna är om inte utdöda så i varje fall sällsynta. Skor köps och slängs. Den moderna människan halvsular sällan. Några vintappare behövs ej längre, när systemet saluför lådviner.
En gränd, som jag länge funderade över, bär namnet Bedoirgränd. Eftersom jag inte kunde härleda ordet Bedoir, inbillade jag mig, att det var fråga om en felstavning av Budoir.
Jag trodde därför, att någon skön dam en gång hade haft sin syndiga budoir på denna gränd. Efter viss forskning fick jag dock klart för mig att namnet förmodligen härrör från en en brukspatron med namnet Bedoir. Min nyfikenhet kring Bedoirgastan har därefter på sistone svalnat. Brukspatrroner i all ära men de är sällan lika fantasieggande att tänka på som fala damer.
Medge, att det väcker fler känslor om saker och ting i vår omgivning ges namn som stimulerar och som vi förbinder med någonting positivt. Könlösa namn är mestadels trista. I Kungstädgården står ett antal soffor utplacerade. Berömda konstnärer av skiftande slag har ihågkommits och fått en soffa uppkallad efter sig. Man kan sätta sig ner ett slag i soffan som heter Jussi Björling eller Åke Söderblom. Vilandet når en annan dimension, när man slår sig ner hos Jussi eller Åke än om bänken är namnlös. Häromdan, när jag vilade ut efter att ha gått runt bland gränderna med målande namn i Gamla Stan slog jag mig ner i soffan hos Carl Gustv Lindstedt.
Det finns njutningar av skilda slag. Gud ske lov.
0 comments
October 09, 2008 - 10:07 am
I år har regeringen regerat sig fram till halvtid. Valet gav alliansen rätt att sitta vid makten i åtta år. Fyra år har redan gått. Fyra återstår. Därför har vi hunnit till halvlek.Då är det dags för kräftskiva. Halva loppet är kört. Alliansen avhöll sin kräftskiva med stil på Harpsunds slott. Häckarna var klippta, sandgångarna nykrattade och rabatterna välansade.
På Harpsund rensade den forne ägaren – och bruksdisponenten Wijkander – en gång kräft- klor och sölade ner sig med läckra kräftstjärtar, innan han donerade stället till landets dåvarande statsminister, Tage Erlander. Mycket har hänt sedan dess. Som den minnesgode erinrar sig bjöd Tage Erlander en gång chevalereskt sin gäst Nikita Chrustjev på en roddtur i ekan i Harpsundssjön.
Nu är det alltså dags för ministären Reinfeldt att söla ner sig bland klor och stjärtar i den vackra sörmlandsmiljön.. Precis som på andra glada fester samlas deltagarna för fotografi på stora trappan i samband med kalaset. Det blir mestadels en uppfriskande bild. Normalt samlas ju vår överhet under stelare former. I plenisalar och vid officiell invigningar passar det sig inte att se alltför full i skratt ut. Några formaliteter av det slaget rådde icke på kräftkalas på Harpsund
Av närvarande manliga statsråd fann jag inte många som hade funnit det nödvändigt att taga med sig slips till kalaset. De flesta log och tycktes se fram mot en glad kväll. Till och med Beatrice Ask, vår justitieminister, som på fotografier ofta ser lika grymt bekymrad ut som om hon vore på väg mot en ledsam begravning, visade på Harpsundstrappan upp ett uppfriskande leende. Carl Bildt såg som alltid eftertänksamt road ut. Jordbruksminister Eskil Erlandsson trivdes uppenbart i närheten av böljande råg- och vetefält
”De mörka molnen som hängt över världsekonomin har tätnat under sommaren” sa finansminister Anders Borg, när han klargjorde förutsättningarna för de budgetförhandlingar som ägde rum på Harpsund. Detta dystra meddelande hindrade honom ej att se ut som en glad speleman. Han gjorde ytterligare pessimistiska prognoser. Arbetslösheten som redan nu uppgår till oönskade 6.0% beräknas stiga till 6.4% nästa år. Tillväxten i ekonomin som redan sjunkit till 1,5 % i år kommer att fortsätta ner mot 1.3 % nästa år.
Vad som säkert bidrar till att finansministern ej ser alltför dystert på tillvaron är, att staten har samlat gott om pengar i kistorna. Anders Borg anser, att det finns ett reformutrymme på 30 miljarder att mildra effekterna av en depression i världsekonomin. Finansministen menar, att en del av det utrymmet bör gå till skattesänkningar. I motsats till politikerna i vänsterblocket fortsätter alltså alliansen att tro på, att det skall löna sig att hålla skatterna nere och därigenom få människor att inse, att det lönar sig att arbeta.
Bidragstänkandets anhängare samlar inte många applåder hos Anders Borg
Det måste tillstås att alliansen har under sin tid vid makten gjort en del fadäser. Oövertänkta utnämningar och ofullständigt utarbetade förändringar har förekommit. Den uppflammande debatten i FRA frågan hade säkerligen kunnat undvikas om större samspel och jämkande ägt rum innan förslaget lanserades
Däremot har alliansen enligt min åsikt vidtagit mängder av åtgärder värda starka applåder (exempel finns inom områdena skatter, privatiseringar, utbildningen)
Den för mig helt avgörande frågan inför nästa val om fyra år
blir därför, om man tror på den av alliansen inslagna vägen eller om man önskar en återgång till ett bidragssamhälle.
Som avslutning kan jag inte avhålla mig från att meddela, att i Nikkaluokta var det trots allt plusgrader i går och att solen gick inte ner i Stockholm förrän 20,16
0 comments
|
Olle Wijkström
Olle Wijkström delar med sig av ögonblick, porträtt och lärdomar från ett fortsatt brokigt liv numera i Stockholm. Han var i tio år VD på Svensk-Amerikanska Handelskammaren i New York, medgrundare av paraplyorganisationen SACC USA och skriver krönika på svenska i varje utgåva av Nordstjernan. |