May 30, 2014 - 12:04 pm
Vi har haft vårt EU-val och jag sitter med en tom känsla i kroppen. Där jag bor och arbetar så röstade ca 25 procent på Sverigedemokraterna. Partiet med de främlingsfientliga åsikterna, bland annat. Hur kommer höstens riksdagsval att se ut? Kommer de få ¼ av rösterna? Kommer de få makt att besluta i huruvida vi ska fortsätta vara ett öppet eller stängt samhälle? Kommer vi om några år ana en tid som påminner om 40-talets Europa? Gud bevare oss från det!
Hur är vi mot varandra? Vilka fördomar har vi och vad flyger genom huvudet när vi möter människor som inte ser ut som vi, klär sig som vi, eller talar ett språk vi inte förstår? Du som bor på andra sidan jorden kanske tänker på ett annat sätt än svensken som blev kvar på landbacken och inte var tvungen att vara öppen för det nya, flexibel och anpassningsbar. Jag tror det om dig och jag tänker att varje svensk borde få göra en resa utanför landets gränser just för att få vidgade vyer och nya intryck.
Så landar så klart frågan i mitt eget knä… Som kyrkoherde för Svenska kyrkan i Klippans kommun i Skåne. Vad kan jag göra så att ungdomarna inte sätter skygglapparna på och skriker efter invandraren? Jag tror vi kan göra mycket, men jag kan inte göra något själv. Alla döpta är kristna vilket innebär att vi döpta är kyrkan. Inte bara dom som arbetar här. Du och jag och alla andra som fått håret vattenöst tre gånger och med löftet om att Gud är med, vi har ett ansvar att älska varandra. Möta vår nästa med respekt och när fördomen flyger genom huvudet, ta tillbaka den och omvärdera. Arbeta med dig själv och se på omvärlden med mildare ögon. Jesus är vår förebild i detta! Älska din nästa som dig själv, uppmanar han oss. Lätt att säga, kanske svårt att göra… Men vi får lov att öva ständigt. Varje dag ger oss möjlighet att göra något gott för andra. Den glädjen ger ialla fall mig stor tillfredsställelse.
Vinden som blåser över vårt avlånga land blåser också i resten av Europa. Vi lovade ju att aldrig glömma men människans minne är visst kort. Kärleken får vara motpolen för så länge kärleken lever så ges ondskan mindre utrymme att verka. Sverige firar sin nationaldag den 6 juni. Jag ska nationaldagstala. Talet i år kommer handla om varje människas lika värde. Jag vägrar att acceptera något annat! Talet kommer handla om ett öppet Sverige med plats för många oavsett nationalitet, hudfärg, språk eller religion. Olikheten är mångfalden och tänk så fattiga vi skulle vara utan den!
Det blåser kallt i Sverige idag… men jag tror och hoppas att vindarna vänder och vi orkar stå emot.
Med önskan om en fin juni!
Pernilla H Olsson
(This column originally ran in Nordstjernan in print in early June, 2014)
0 comments
May 02, 2012 - 08:40 am
Det är dags för fest! Jag tycker om att fira. Det kan vara allt från det lilla i vardagens ibland gråa till det stora vart tionde år återkommande firandet. Att fira något gör oftast människor glada och dom som är positivt inställda kommer och deltar. En fest handlar om att sätta fokus på något eller någon och bekräfta att denna någon eller något betyder mycket och fyller en uppgift.
Nu ska Svenska kyrkan fira! Vi firar att vi funnits i Los Angeles, San Pedro på Beacon street i 60 år. Det kan tyckas länge, 60 år är nästan en livstid. Många människor har varit med och bidragit, kommit med barn i famnen för dop, till mässans mysterium, till orgelns brus, för härlig gemenskap och en igenkänning och smak av Sverige. Anledningen till varför alla dessa har kommit är så klart varierande men det viktiga är att de kom och att du fortfarande kommer.
60 år... nästan en livstid men samtidigt bara ett ögonblick. Jag kan ibland önska att Jesus kunde komma och kommentera allt vad det blivit av hans kyrka. Skulle han vara nöjd, lite upprörd, skulle Jesus ha några åsikter? Om jag ska vara helt ärlig så tror jag Jesus hade varit väldigt nöjd och tacksam för vad han hade fått möta. Jesus hade mött engagerade människor 2000 år efter han själv varit verksam. Han hade mött stor omsorg och kärlek. Jesus hade mött människor som ser varandra i ögonhöjd och som bryr sig om inte bara varandra utan också kyrkan! Ur det perspektivet är 60 år endast ett ögonblick, men det ögonblicket tror jag har varit avgörande för många människor. Där kyrkan funnits nära eller i pereferin. En trygghet när man befinner sig långt ifrån hemlandet. En trygghet i språk och tradition. Igenkännandet som ger oss människor en go´ magkänsla! Kyrkan i San Pedro har formats av alla er som varit här! Alla dom som vill vara med och bygga kyrka! Kyrka som för mig är samhörighet och möten i ögonhöjd. Kyrkan som i utlandet blir ett vattenhål och en gemenskap där språk, tradition och tro fogas samman och blir en härlig plats att vara på! Där finns en härlig mix av psalmsång och kaffedoft på samma gång, en rörelse i gudstjänsten som fortplantar sig ut i köket och ger en härlig måltidsgemenskap och tid att umgås. Här finns ingen tydlig gräns utan allt sker i samklang och harmoni. I en anda som människor förhoppningsvis tar med sig hem, med sig in i vardagens göromål och allt vad det kan innebära. Från kyrkan hoppas jag att du tar med dig energi och kraft och att du ser fram emot att komma tillbaka.
60 år – nästan en livstid ELLER ett kort ögonblick. Jag tror jag väljer båda. Nästan en livstid då många många människor har bidragit både med tid och pengar och utan alla dessa fantastiska människor hade det inte funnit någon kyrka i San Pedro. Ett kort ögonblick då tiden är lång och vi arbetar med evigheten som mål. Vi är en del av något större. Det får vi inte heller glömma!
Att få vara en länk i denna kedja av människor som vill något tillsammans är underbart. Jag är stolt över att få vara med och bidra, bygga och be för församlingen och dom som vill vara med. Ett äventyr på många sätt. Jag hoppas du vill vara med och fira! Den 4-6 maj så blir det fest. Jag tycker om fest! Kom och var med, din närvaro glädjer många.
Varmt välkommen till Svenska kyrkan L.A.’s 60 årsjubileum! För mer information se www.svenskakyrkan.se/losangeles.
0 comments
April 02, 2012 - 03:43 pm
.. sedan en vandring på kärlekens väg!
Fastetider! Perioden fram till påsk var från början en påminnelse om det judiska folkets fångenskap i Babylon på 500-talet före Kristus. Men innan fastetiden så är det förfasta. Detta är fastlagsbullarnas och fastlagsrisets tid, även om vi i vår tradition kan äta semlor under hela våren. Fastlagen är ”karnevalstid”, alltså den tid då man genom rejält festande tog adjö av vardagen och gick in i fastans måttfullhet med mat och dryck. Ordet karneval kommer från latinets carne vale som betyder ”farväl kött”. Fettisdagen kallas också den ”vita tisdagen”, det kommmer bland annat av färgen på maten, eftresom detta var sista dagen man fick äta ägg eller mjölk. Ni kan tänka er hur man frossade på vitt bröd och mjölk – föregångaren till våran semla!
Själva fastan börjar med askonsdagen. En botgöringsdag då man fick aska strödd på huvudet. Att ”göra bot” handlar i första hand inte om att ”bli en bättre människa” utan att som människa vända sig åter till Gud. Seden att strö aska på sig är urgammal coh finns beskriven redan i Daniels bok i Gamla testamentet. ”Jag vände mig till herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska”. Enligt gammal folklig tradition var det på askonsdagen som djävulen blev utdriven ur himlen och nedkastad på jorden (Uppenbarelseboken 12:7-12). Kampen mellan det onda och det goda pågår ständigt mitt ibland oss, det vet vi, och vi är alla med i den. Fastetiden är en period som manar oss till eftertanke hur vi lever våra liv. I Svenska kyrkan tecknar vi ett kors av aska på pannan på askonsdagens mässa. Korset är inte en symbol för döden, utan för livet som besegrade döden. Korset är tomt, eller hur? Jesus uppstår!
Fastan är 40 dagar lång då man hittade förebilder i israeliternas 40-åriga ökenvandring och i Jesu fasta under 40 dagar i öknen. Under fastan tänker vi oss att vi följer med Jesus på den sista vandringen upp till Jerusalem, vi försöker leva oss in i hans upplevelse och smärta, hans frågor och känslor. Vi går tillsammans med honom på det som såg ut att vara dödens väg men som till slut visade sig vara livets, hoppets och uppståndelsens väg!
Fastan är allvarets tid under året, en tid då vi kanske kan försöka se den realistiska bilden av oss själva, på gott och ont. Att göra en inre resa kan vara både smärtsamt och jobbigt. Att se sanningar om sig själv kan leda till livsavgörande beslut och vilja till förändring. Glädje och fest har sin tid, men eftertanke och omvärdering har också sin. Jesus egen vandring får påminna oss om att han redan gått före, han har varit i smärtan, i frågorna, i utsattheten, i ensamheten. Och då han gått före, så får vi vila i att vi inte är ensamma på den inre resan. Han går inte bara före, han går bredvid och bakom, på alla sidor om dig. Och orkar du själv inte gå, ja då blir du buren!
Pernilla Håkansdotter Olsson, Kyrkoherde Los Angeles
(Fakta: Tradition och liv, Verbum)
Fotspår i sanden
En natt hade en man en dröm.
Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd
0 comments
February 15, 2012 - 11:09 pm
Det har blivit några hundra genom åren. Jag vet inte exakt hur många men jag har dem på bild, de flesta i alla fall. De har varit små och stora, ljushåriga och mörkhåriga, långa och korta, tysta och fundersamma och några gånger helt hysteriska faktiskt, även om de senare tillhör den mer sällsynta sorten. Vilket jag är tacksam för om ni ursäktar.
Vissa har varit en bra bit längre än mig själv, lite drumliga som de är i en viss ålder. Andra har jag fått gå och hämta innanför altarringen. Många har med förundran blivit lyfta över mitt huvud och betraktat den samlade skaran av familj och vänner.
Och alla har de lämnat högtiden med lite rufsigare kalufs och lite vatten blänkandes i pannan.
Jag pratar så klart om dopet, detta underbara sakrament med Gud och en människa i centrum. De små bärs med vördnad in i kyrkan där den långa klänningen ibland släpar i golvet. Musiken bär och skapar stämning. De lite äldre går bakom mamma och pappa och tittar försynt fram bakom byxben eller kjolstyg. 15- åringarna liksom lufsar fram, ska se lika coola ut som vanligt men nu med den vita kåpan intrasslad runt benen, vilket inte är så lätt.
I 100% så händer något och ingen kan förklara vad…
Enligt all undersökning så är vi i Sverige ett av världens mest sekulariserade länder, alltså de som tror minst, och det är väl något att vara bra på!? Ändå så är drygt sex miljoner av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. 6 miljoner! I mina förra församlingar i Skåne döpte vi över 70 procent av alla barn. Något får människorna att bära sina barn in i våra katedraler, våra heliga rum. Något får en ganska självupptagen 15åring att ta ett eget beslut. Något gör unga vuxna villiga att faktiskt söka vidare och tar sitt avstamp i sitt eget dop. Jag önskar jag kunde dela med mig av alla dessa underbara upplevelser att dela liv med så många människor, att dela det allra heligaste, det kanske största ögonblicket i livet med alla dessa människor, det är en nåd i sig. Detta är enligt mig helt otroligt.
Vi vet att riter är viktigt, vi vill ha händelser inför livets stora ögonblick, något som blir en start eller ett avslut. Många, ja alla, kyrkans riter tillhör den svenska befolkningens traditioner. Vi är en del av människors liv som ingen annan och jag måste ändå ställa mig frågan vad det är som lockar och drar, som gör att det känns meningsfullt att låta döpa sitt barn, att konfirmera sig när man är 15 och kanske gifta sig och sedan få en kristen begravning när livets resa är slut!?
Ja det är ju inte kyrkorna i sig, det tror jag inte, det är väl knappast prästen och musikern som lockar familjerna hit.
Det bästa med alla dessa frågor är jag inte kan besvara dem med annat än att jag tror… jag tror…
Det finns ett uttryck: när orden tar slut börjar musiken. Det finns saker som inte ord kan förklara. Så är det med det vi har som grund i vår kyrka, vattendroppar som blir heliga i en dopfunt, vinet och brödet blir Kristi närvaro, bönen blir svaret på längtan efter helhet och kanske helighet. Människor vill bli berörda och hos oss är det tillåtet. Att samlas kring ett nyfött barn, att få ta det till en högtid kring dopet. Att se detta lilla knyte sättas i ett större sammanhang och få en plats i en större gemenskap är stort, vare sig jag tror på det själv eller inte. För vi, vi som tror, representerar något, vi blir bärare av det som de kanske längtar efter, det mystika, det hoppfulla.
Dopet är en nåd, det handlar om frihet, fri att bli den Gud vill att vi ska vara. Fri att vara människa fullt ut och veta att man räknas med.
Att samla människor runt det lilla barnet som ska hjälpa denna lilla människa att växa, och jag menar det verkligen, att under åren faktiskt växa i sin alldeles för långa klänning, i människors närvaro om goda förebilder och omsluten av guds kärlek. Ja, där måste orden få ta slut och musiken ta vid. Mysteriet är större än vi kan ana och tänka Jag tror inte människor kommer hit för att få Gud förklarad, jag hoppas att ni som jag och alla andra kommer hit för att förundras, för att erfara, dela och tillbe…
Genom vårt dop så bli vi fler, genom dopet och mottagandet av människor så talar vi om tro på framtiden. Dopet är en skatt, vi bär det med oss genom livet, en vattenstämpel som inte försvinner bara för att åren går. Att vara döpt är att vara omsluten av Guds kärlek oavsett om jag är speciellt medveten om det eller inte. En gemenskap som inte är beroende av vad som går bra eller dåligt i livet. Det handlar om att få en djupare dimension i livet där Gud och människa hör ihop på det allra innersta sättet. Ett mysterium där orden måste tystna och musiken ta vid…
Pernilla Håkansdotter Olsson
Kyrkoherde i Kalifornien
0 comments
January 30, 2012 - 11:21 pm
Symetriskt och systematiskt, varv efter varv efter varv. Lugnt och stilla men med målmedvetenhet och vetskap att det handlar om överlevnad. Mönstret träder fram och bildar en säregen och fantasieggande geometri. Det är spindeln som bygger sitt nät. Noggrant och efter liknande mönster varje gång. Själv bor den i ett endast ett litet hörn och nätet får fånga spindelns mat och kanske också markera revir. Här är jag, här bor jag. Det här är mitt liv!
Kanske påminner det oss om något. Ja vi är ju inga spindlar men vi bygger liksom den våra nät. Inte heller lika vackra alltid Men sannerligen lika sköra, ett nät av oss byggt av det finaste material och de bästa byggstenar vi kunnat hitta. Ett nät av vänner, familj, arbete, bostad, trygghet, meningsfullhet, tro och så vidare och så vidare…
Ett nät som markerar; HÄR ÄR JAG, det här är mitt liv. Och lika enkelt som vi själva med trasan eller dammsugaren snabbt kan eliminera spindelns när, spindelns fasta punkt i livet, på samma enkla sätt kan pallen under våra egna fötter ibland slås bort och vi förlorar fotfästet och delar av det nät som vi ägnat kraft och omsorg åt att bygga upp. Vi står plötsligt utan grund, under oss gapar en obeskrivlig tomhet.
Självsäkert säger Mose till sitt trötta folk: Om du frågar efter Gud av hela ditt hjärta och hela din själ, skall du finna honom.
Trösteord i själens mörka natt när fotfästet försvunnit och kampen handlar om att hitta nya förhållningssätt i livet. Slicka sina sår och få dem att läka till synliga ärr.
Det händer ju oss alla mer eller mindre då och då att livet faktiskt blir svårt att leva, och ibland till och med att överleva. Byggstenar rycks osystematiskt bort i vår trygghet och nätet runt om oss blir ostabilt och fallfärdigt. Och vi ropar…förtvivlat och innerligt. För i tomheten så frågar vi inte längre, utan vi ropar, desperat…: ”Så kom då Gud och rädda mig”. Och rösten som vi längtar efter att höra hör vi inte utan det vi fylls av är tomheten och pulsens ekande i kroppens tomhet.
Alla har vi vår egen fotpall och sociala nät, det ger oss trygghet och mening.
Framför mig ser jag så Mose. Han står där och försöker få sitt älskade folk att förstå att vad som än händer så SKA inte Gud överge dem. De längtar ju efter honom, frågar efter honom. Löftet och förbundet finns ju där och kommer så alltid att finnas där…
Och så tar Mose ett kliv ut ur historien och in i vår egen tid, in i detta rum. Med samma glöd OCH förtvivlan försöker han sätta ord till vår längtan efter helhet i livet. Ord väller ur hans mun, och vi kan uppfatta delar av vad han säger; ”För att leva idag, ja för att orka leva idag, så måste vi hitta ett mönster som är hållbart. Ett mönster av trygghet som håller i er egen verklighet. Ett mönster som håller även efter det att fotpallen inte längre bär upp dina fötter. Han ber oss att fråga oss själva, vad och vilka som är grunden för dig och mig. Vad består när nätet är raserat och det gör ont att leva? Svaret så givet men inte alltid så lätt att säga…
Gud - så nära men långt borta, så välkänd men så okänd. Föremål för årtusendens människors klagan och längtan, djupaste kärlek.
Mose gör det enkelt för oss. KOM TIL L GUD, säger han. Kom tillbaka, gång på gång på gång. Tröttna aldrig att fråga efter honom, tröttna aldrig att söka Gud, sluta aldrig lyssna på den röst som talar inom dig. Tröttna aldrig att längta, med hela ditt hjärta…Gränslös kärlek till dig och till mig.
Enkelt men så ofattbart. Och kanske är det just enkelheten, i förtvivlans rop ”så kom då Gud och rädda mig” som Gud är så nära.
Guds löfte finns inte bara i dåtid utan i allra högsta grad i nutid, idag, här och nu, du som omsluter oss på alla sidor, vi är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för oss, den övergår vårt förstånd... Men likväl så ger den mig trygghet, framtidstro och förhoppning om att mitt nät håller och bär när allt annat brister. Att Gud hjälper mig väva livets trådar och varsamt laga de trasigheter som faktiskt sker då och då i det vi kallar livet...
Varma hälsningar
Pernilla Håkansdotter Olsson
Kyrkoherde/Reverend
Church of Sweden LA
1 comments
December 23, 2011 - 11:06 pm
Tänk er att varje sekund så föds en människosjäl till världen. Ett barn går från mörker till ljus och ett nytt väsen möter världen. Ingen människa är en upprepning av någon annan och kommer inte heller någonsin själv att upprepas. Ett underverk som tas emot med förväntan, förundran och förhoppning.
Och det är i detta som undret ligger, att hur än världen förändras runt om kring oss så finns känslan där och den är densamma idag som för 2000 år sedan. Ett barn har kommit till världen genom fysik ansträngning, genom svett och värkar. Hur vi än vrider och vänder på det så är kärleken densamma, fascinationen av detta lilla knyte och så plötsligt slås jag av storheten och ett mysterium som sträcker sig långt över min förmåga att tänka och förstå. Gud blir en människa, en värnlös varelse som är lika bräcklig som du och jag. Vet Maria vad som händer, än vet hon ju inget om uppvaktande herdar och kungar, än vet hon inget om stjärnans ljus utanför och doften av myrra och grav. Än har Herodes inte skickat sina soldater. Än har inte Josef väckt henne för att fly i natten. Än har inte den förstfödde lämnat henne. Än vet hon inget om korset. Hon halvsitter i halmen med världens vackraste lilla knyte i sin famn och allt annat är plötsligt helt betydelselöst. Världen stängs ute och hon möter hans blick. En moders ömhet för sitt barn, Josef så som de flesta nyblivna fäder med fjärilar i magen och en outsäglig lycka betraktar sin familj. Känner ni känslan i magen som drar sig samman och fastnar i hjärtat. Jag tror ni vet vad jag menar, känslan av total kärlek som bara kan förmedlas mellan människor. En blick, ett leende, en beröring. I allt detta ligger det så ologiska, det så ickeekonomiska, det så mänskliga. Hoppet om att kärleken är starkare än hatet, att människor är viktigare än pengar, hoppet om att fred är viktigare än krig. Att rättvisa är viktigare än makt.
Varför är detta budskapet viktigt för mig? Jag tror och hoppas det förmedlar hopp in i en värld som inte alltid är rättvis, in i en värld som ofta glömmer att vi alla står på en och samma jordskorpa. Budskapet är viktigt för att du är viktig! Du och jag får lov att fortsätta berätta historien om det lilla barnet som föddes, jag föds in i vår värld och gör den annorlunda. …och det är inte bara varje jul detta händer, inte bara en natt per år som det sker. Det sker ständigt, varje sekund, varje ögonblick som kärleken får utrymme att verka så föds uppdraget in i vår värld. Det är en glädje och en kärlek som ingen kan ta ifrån mig...oss.
Den gången behövdes Maria för födseln, nu behövs vi! Du och jag, det är nästan så jag trillar baklänges när jag tänker på det. Vi får i uppdrag att fortsätta berätta, att fortsätta möta människor i ögonhöjd och med öppen blick. Fortsätta att vara goda krafter, för dom behövs.
I det stora och i det lilla. Maria hon håller säkert Jesus barnet precis på rätt avstånd för att en liten nyfödd bäbis ska se henne alldeles klart. Jag tror att barnet finns på precis lagom avstånd till dig idet ögonblick ni ses för att du ska se honom klart. I ögonhöjd och med nyfiken blick, med förväntan och förhoppning om att du i samma höjd och med samma nyfikenhet ska möta hans blick. Var inte rädd utan se med tillit, trygghet och värme på undret som sker och bejaka känslan. Oavsett var det händer, i Sverige eller här på andra sidan Atlanten, så är julen och dess berättelse unik och underbar. Du är viktig! Du har ett uppdrag, du har många möten att bli verkliga i ögonhöjd, med nyfikenhet i öppenhet, detta är så viktigt mina vänner så det går helt enkelt inte att ignorera….
Jag får lov att tillönska Er alla en God och Välsignad jul!
Varma hälsningar
Pernilla Håkansdotter Olsson
Kyrkoherde/Reverend
Church of Sweden LA
0 comments
|
Präst i Kalifornien
Pernilla Håkansdotter Olsson är kyrkoherde för både Los Angeles och San Francisco sedan sommaren 2011. |
|
|
Contribute
The Nordstjernan printed edition - delivered to your home for only $55 a year.
SUBSCRIBE NOW
|